simpans

Något som slår mig... Det är som att vissa personer inte har några riktiga intressen. Det enda de tycks göra, när man kikar på deras bloggar,är att göra förvisso roliga vardagsgrejer, men sådant som folk gör mest ändå. Det är oftast yngre tjejer tycker jag mig märka. De tränar på gym, de fikar, de festar, de reser, de fikar lite till, de shoppar kläder och de går till gymmet. Eller så slappar de hemma i soffan med skräpmat som glass, chips eller kebab. Sen går de till gymmet. Igen. Och visst, allt det där är väl kul, men...Varför liksom? Varför träna så mycket om man ändå varken idrottar eller har ett fysiskt arbete? Varför shoppa så mycket kläder och lägga så mycket tid på sitt utseende hos frisören eller på gymmet?

Vem är jag att dissa eller förkasta någon annans intressen? Ja, det kan man ju också fråga sig. Men det gör jag inte. Om man trivs med att liksom mest flyta omkring och fika, träna, shoppa, festa så visst. Det är nog jättekul. Själv är jag lite ensam av mig och skulle nog uppskatta det där mycket, men i längden skulle jag nog vilja göra något mer.

Och man kan kanske kalla allt det där jag räknade upp för ett intresse om man vill. Men det känns lite... substanslöst. En annan sak vore det väl om man gör kläder, är dj och håller på med musik, är gyminstruktör, PT eller atlet eller ... ja, hur man kan ta fikandet till en annan nivå och göra det till ett mer genuint intresse vet jag faktiskt inte (om man inte gör eget fika och bjuder hem folk till sin inte alls trendiga balkong istället för att bränna pengar på ett trendigt café).

Förutom att blogga om det kanske, vilket det känns som att alla som bloggar gör. Det är liksom så mycket sådant i var och varannan blogg jag ser. Någon fikade, någon tränade, någon gymmade, någon shoppade. Någon tog bilder på alltihop. Någon tänkte att en cheesecake eller bulle var väldigt viktigt.

Det är samma sak. Hela tiden. Vissa gör det flera gånger om dagen. Vecka ut och vecka in. Någon gång ibland kanske ett inlägg med lite mer funderingar om något aktuellt ämne, men oftast handlar det för vissa bloggare om att visa upp sig själva, sina kläder, sin smoothie, sin handväska eller sin stil.

Sedan finns det undantag, givetvis, men sådana bloggar blir sällan så stora. Även om de har humor, en personlig ton, ett roligt sätt att skriva på och lyckas vara både underhållande och tänkvärda.

Visst jag skriver om rätt ointressanta saker emellanåt jag också (på annat håll), men tycker knappast att det är så spännande. Handlar väl mer om att skriva av sig eller så finns det kanske en hint av att det är rätt onödigt att skriva om det i texten. Men det är som att de här personerna går omkring i någon slags bubbla och till och med själva tycker att deras outfit är väldigt intressant för andra att läsa om och titta på. Och det lustiga är att så många faktiskt kanske tycker det, att de hakar på utan att reflektera över vad det faktiskt är som de läser. De apar efter, härmar, vill också bli populära. Ständigt denna statusjakt, som finns i en klädbutik nära dig. Gör som bloggarna, bli som bloggarna. Bli någon. Bli känd. Vem du är spelar ej så stor roll, så länge du är någon. Och var inte dig själv för mycket. Det där har jag svårt för. Att så många ska jaga rätt stil och vara inne, att många anpassar sig istället för att gå sin egen väg. Och det känns som att det eskalerar också.

Sedan finns det väl de som faktiskt har ett genuint intresse för till exempel kläder också, men för många handlar det kanske mest om att följa trender eller visa upp sig. Att jaga status och vara populära. Kanske är det värre ju yngre man är och i större städer. Å andra sidan, i stora städer finns mer utrymme för personer som är lite alternativa. Olika stadsdelar lockar till sig olika typer av personer, och det blir någon slags märklig ytlig segregation som mest handlar om yta, personlighet och attityd, snarare än om inkomst, arbetslöshet, utbildning, ursprung och andra saker som kanske utmärker "riktig" segregation.

Den där storstadssegregationen känns mest som en lek, spel för gallerier. För egentligen är det samma personer i hela staden, så länge man slipper de stökiga förorterna. Det handlar om övre medelklass och överklass oavsett vilken stadsdel man besöker. Skillnaden sitter mer i hur man är mot andra och i hur man ser på sig själv än faktiska förhållanden. Jag tänker på områden som Majorna i Göteborg, Södermalm i Stockholm. Det är generationer sedan de var arbetarkvarter i ordets rätta bemärkelse, även om lite av den gemytliga (?)stämningen kanske finns kvar i områden där.

Det är ju lätt att skriva om och lättillgängligt att läsa om det ytliga också. Lätt att titta på alla bilder. Kanske för lätt. Men ju mer text och ju mer genomarbetad blogg, desto färre läsare. Jag funderar lite. Är det så att det endast handlar om att försöka uppnå den där flyktiga ytan, där man knappt har något intresse utan mest umgås i fina kläder, på inneställen och caféer eller dricker drinkar på någon klubb? Visst, de klarar sig kanske utan andra intressen, de klagar inte. De mår bra. Kanske för att de inte funderar eller reflekterar utan endast flyter på och njuter. Och det kanske är dumt att tänka för mycket, men är det där så kul ändå i längden, att göra samma sak och mest umgås utan att ha något mer rejält intresse eller göra lite mer aktiviteter tillsammans...? Är det så eftersträvansvärt?

Jag vet inte. Det vore väl trevligt på ett sätt om man tänkte lite mindre, om man gick i taket över en ny tröja eller ett par nya shorts varje gång, om man fikade och inte behövde mer än så. Att se positivt på saker och ting handlar väl också lite om att vara glad för det man har istället för att tänka på vad man ej har. Och vad är det egentligen för fel på att smutta på en smoothie en varm sommardag och se folk gå förbi på stan? Jag vet inte.

Sverige är en "göra"-kultur sägs det, medan söderut är länder mer "vara"-kulturer. Där har vi kanske en anledning. Jag är en person som gärna vill göra något. Och att sitta och titta på folk och äta kakor eller dricka trendigt nyttiga grönsakssmoothies (okej, nu hittade jag på...men det finns nog. Och varje säsong kommer en ny innedrink eller något nytt innecafé...trender, trender. Och självupptagna ungdomar utan distans som ser det som riktiga problem att hänga med i trenderna, som inte ser bortom sig själva och inser hur fånigt små saker de har att oja sig över...) är liksom inte riktigt att göra något. Fast om man gör ingenting med någon annan kan det ju vara rätt okej. Att gå på café själv däremot... Sötsakerna smakar sämre.

Jag vet inte. Men jag är sugen på en pirog. Sedan, efter att suget har gått över (för jag ska inte köpa någon) ska jag nog jogga lite, och efter det kanske gå en lugnare promenad. Skönt. Men knappast något värt att skriva hem om. Knappast ett riktigt intresse.

Får försöka hitta på något. Kanske. Eller så gör jag väl som alla andra, lägger mig och solar. Fast inte idag. Det är molnigt. Hittar jag inte på något annat kan jag ju städa lite åtminstone. Det behövs.

Träningshetsen, ytligheten, statusjakten. Strunta i den.  Gör något kul, som du vill göra. Vill du fika, fika. Att umgås är inte fel. Men om man ska umgås, varför inte hitta på något annat, någon aktivitet? Eller städa. Det är kul...

När jag bodde i den där andra stadsdelen som jag bodde i förut som ligger i en annan ände av den här stan (inte långt från de mer centrala delarna), den där stadsdelen som var ett före detta militärområde hade vi ett par riktigt äckliga grannar som var storrökare på balkongen nedanför oss. Kommer ihåg en gång när jag satt där och gjorde något mysigt, någon typiskt rolig aktivitet som man gör på en balkong när man är runt 11 år eller så.

Kanske spelade jag Game Boy. Kanske läste jag Kalle Anka. Kanske kollade jag i porrtidningar.

Nåväl. Jag kände den äckliga röken komma stickandes nere från den andra våningen (vi bodde på tredje) och började genast hosta för att markera mitt missnöje inför detta äckliga beteende, på ett sätt som var lite lagom jobbigt. Jag behövde inte säga något, men jag hostade så högt och ljudligt jag kunde så att grannarna förstod att det inte kunde vara röken i sig som orsakade denna plötsliga och kraftiga hostattack.

Vad gör grannarna då? Fimpar för gott för att skydda den uppväxande 80-talistgenerationens väl och ve? Ber om ursäkt? Bjuder på glass?

Nej, inte alls.

En halv minut senare ringde två tjuriga och puckade idioter till grannar på vår dörr och skrek argt: "VI HAR RÄTT ATT RÖKA!!!" och kände att de hade rätt att skälla ut min mamma för att hennes autonoma grabb hade uttryckt ett högst befogat missnöje över deras bolmande äckelhet.

Till saken hör väl att jag kanske hade gjort samma sak förut och att det hade förekommit diskussioner tidigare om just rökandet. Men ändå, snälla, jag menar, det är inte vi som ska be om ursäkt eller stå till svars för att någon annan stör. Visst kan man se mitt hostande som en störning också om man vill. I sak hade kanske grannarna rätt, för enligt lagen hade de rätt att röka och det utan att bli störda av fejkade hostanfall.

Men så var det ju det här med att man ska visa hänsyn mot sina grannar också. Och även om det kan påstås vara helt okej att röka så kan man inte röka på ett sådant sätt som man stör grannar på. Deras rökande störde så mycket mer än hostande eller små glädjetjut när jag klarade den där svåra nivån i Super Mario Land (eller mitt tjat om att få Kalle Ankas Pocket på Konsum - det var hårda tider i Sverige på 90-talet och ännu värre var det såklart om man var barn till ensamstående förälder och hade 25 kr i veckan att röra sig med).

Givetvis var det inte lagen det var fel på, utan dess praxis. Den var för trubbig. För det är klart att man borde ha fått röka - men inte under vilka omständigheter som helst eller på vilka sätt som helst. Ännu äckligare än rökningen var dock grannarnas löjliga raseriutbrott, riktade mot en svagare part (ett barn. Ett BARN!). Det finns för många sådana personer, sådana som gapar och blir arga och inte går att resonera med. Ju mer korkad, desto mer högljudd. De där grannarna var så nära så kallat "white trash" man kunde komma utan att lämna innerstan när de bräkte på med bred östgötska bakom ful bonnbränna och svarta solbrillor: "VIIJ HAR OUÄTT Å OUÖKA!!"

Med sådana personer kan man inte vinna med vanlig argumentation. Man får skrika högst istället. Eller inse att de inte går att resonera med, att de likt Terminatorn i filmen "Terminator" går fram utan hänsyn och utan att tänka bakom sina solbrillor. Det man kan göra istället är att provocera dem lite, för det är sällan särskilt svårt. Visserligen är det att slänga bensin på elden, så att askan pyr lite extra i askfatet, men det är ett pris man får betala för att få den enda trösten som går att finna den här sidan av 1984.

Fast det där med att ju mer högljudd desto mer korkad är man, det stämmer ju inte alltid. Ibland får intelligenta människor också nog av alla puckon och skriker lite de också. Varpå sådana där medelsmarta personer som tror att de är smartare än de är eftersom de har passerat Hillbillynivån genast dömer ut dem som puckon.

Vad ska man säga? Det är tufft att vara ensam på toppen omgiven av idiotin. Och det är dumt att röka. Av alla möjliga anledningar.

Blir stressad av det här. Hade tänt en cigg, om jag nu fallit i DEN fällan också. Men nej, så illa är det inte. Hugger in på lite godis istället. Och funderar på om den där sockerskatten inte kan införas snart, innan jag ätit sött och socker tills jag spyr.

Hej, kul att du har hittat hit!

Jag snubblade in på kulturdelen i tidningen (eller tidningens webbsida) idag, mest av en slump. Jag hade sett reprisen av programmet "Sverige!" någon gång vid lunch idag, ett program som jag i vanliga fall inte kollar på, men det stod på och det var inte något annat värt att se som gick. Jag hörde en intressant intervju och fastnade vid tv:n. Det var med Johan Kling, skulle det visa sig senare. De visade en scen ur kortfilmen "Människor helt utan betydelse" som jag fann intressant. Kanske för att jag kunde identifiera mig med huvudpersonen en aning, trots att våra världar är vitt skilda. Jag hade ingen aning om hur Johan Kling såg ut så jag visste ej att det var han när jag såg intervjun, men jag hade sett hans film Darling tidigare. Sen när jag sökte efter klipp från kortfilmen på Youtube hittade jag inget, men däremot följande klipp:

https://www.youtube.com/watch?v=_A9Bii36YPg

En man läser ett utdrag ur boken, medan några stillbilder får illustrera.

Jaha, så det fanns en roman också alltså? Där ser man...

I beskrivningen till klippet förstod jag att det var Johan Kling som var mannen bakom boken, alltså även mannen i intervjun på SVT-programmet.

"Det är den 6 juli 1998 och det är en osedvanligt varm dag när Magnus driver runt Stockholm i Johan Klings sekelskiftespessimism Människor helt utan betydelse. Med svettiga händer famlar han ständigt efter sin löjligt stora mobiltelefon i väntan på att Josefin, flickvännen, ska ringa. När hon inte gör det sätter hans sig att vänta på hennes arbete, en skobutik. Det är en av flera lätt förnedrande eller nederlagstyngda scener. Han söker uppdrag som frilansande skribent i den hajpade mediabranschen, får nej och glömmer där sitt refuserade material, fikar när de andra äter gravad lax för 200 spänn vid Stureplan räcker Magnus pengar till en vatten och senare lunch på McDonalds; samtalen kretsar kring framgång. Och så vidare. Diskret och desillusionerat. Och mycket tonsäkert. Johan Kling är mest känd för långfilmen Darling. Detta är hans romandebut.
Ola Gustafsson, librarian
Norrköping City library, Sweden, may 2009"

Jag försökte hitta något sätt att se kortfilmen på. Jag känner att jag behöver det, att personen i boken har tillräckligt många tangeringspunkter med mig för att jag inte ska kunna låta bli.

Jag har aldrig bott i Stockholm, inte sen jag var två år iallafall. Men jag känner igen mig i det där med att se hur mycket liksom flyter förbi. Det senaste året har några rader ur Markus Krunegårds "Everybody Hurts" varit något som jag tagit till mig, som blivit mina. "Livet, det pågår nån annanstans. Kärlek besöker nån ibland." För mig är det en låt som handlar om att aldrig komma någon vart. Lite senare sjunger Krunegård om hur han springer varv efter varv i ett elljusspår. "Där har jag samlat fart i flera år" fortsätter texten ironiskt, för vad är fart bra för om man endast rör sig i cirklar?

Det är lite så det är. Tiden står stilla för en del, för andra rusar den fram. Men tiden väntar inte på någon, och till slut ser man hur alla andra har kommit långt medan man själv står och stampar på samma ställe utan att ha rört sig vare sig framåt eller bakåt. Möjligen åt sidan. Eller runt, runt.

Det var kanske okej för några år sedan, men jag har inte tid med det längre. Jag börjar själv närma mig 30 nu. Det blir svårare att tänka att man är på väg någonstans när man har stått stilla för länge. Till slut släpper handbromsen och man börjar rulla bakåt.

Jag ville veta mer om boken. Kunde jag nu inte hitta kortfilmen vare sig på youtube eller på något lagligt sätt (d.v.s. inte Pirate Bay - en sån där sida som alla som kommit någon vart inte drar sig för att använda medan snälla personer som jag låter bli att använda, utan att man belönas för sin rättrådighet)  så kunde jag kanske åtminstone läsa lite mer om boken. Så det gjorde jag.

Först på SvD. http://www.svd.se/kultur/litteratur/allvarlig-roman-om-ironisk-epok_2442539.svd



Sedan på Expressen Kultur. Jag som knappt besöker Expressen för Kulturens skull annars. Det var länge mest en sida jag gick in på för att läsa nöjesnyheterna. Och nu har jag inte ens varit inne på sidan alls på ett bra tag. Men jag blev nyfiken på jämförelsen med Fröding, och klickade mig in. trots att jag knappt har läst Fröding. För mig är han mest känd som poeten som ett pojkigt rockband från Dalarna har snott några låttexter från på sin senaste skiva.

http://www.expressen.se/kultur/bocker/johan-kling--manniskor-helt-utan-betydelse/

Jag slås av jämförelsen med Doktor Glas, en bok som jag själv stött på tidigare under studier. En bok som inte endast skildrar Stockholm på ett fint sätt, utan också är mer en resa i det inre (det där lät nog klyschigt). Jag kommer ihåg huvudkaraktären som trasig på något sätt, som att han saknar något väldigt basalt trots att han på ytan har nått framgångar. För det stämmer ju som det står. Man vill bli älskad, i brist på det beundrad.  Men vad gör man om den man tycker om inte kan eller inte vill eller har blivit sårad en gång för mycket? Om den man tycker om inte vill bli älskad längre utan har gett upp och börjat nöja sig med att bli beundrad? Inte för att jag tror att det är så, men det skulle kunna vara så. Hon kanske tycker att det är enklare att bli beundrad. Det medför ju inte någon insats från hennes sida, eller någon risk.

Å andra sidan är beundran inget annat än en lite mindre ensam form av ensamhet.

Fast det är nog enklare än så, egentligen. Jag kan ha fel. Det är väl så enkelt som att alla inte gillar alla. Och det kan man ju inte göra så mycket åt.

Eller kan man det? Jag inbillar mig att sådana som jag och han den där huvudpersonen i boken, att vi är sådana som blir överkörda, förbisprungna, som inte vet hur vi ska agera. Så det slutar i självömkan eller klantiga missriktade försök som skrämmer bort mer än det lockar.  Det är kanske enklare att vara envis och försöka flera gånger än man borde om man är lite mer av en översittare. En sån som inte drar sig för att vara lite svinig för att få det han vill ha. En sån som inte kan ta eller respektera ett nej.



På ett sätt känner jag inte alls igen mig dock. I titeln. Jag vet inte hur huvudpersonen känner sig, om han känner sig betydelselös. Men det gör inte jag. jag känner mig snarare osynlig och kanske lite ouppskattad, som om ingen ser eller förstår mig. Ingen förutom några personer här och där som jag försökt prata med men som oftast inte ger något tillbaka. Det kan man förstå. Obetydliga människor är antagligen inte de gladaste av människor. De kan snarare vara rätt tråkiga, bittra och jobbiga att ha att göra med. Åtminstone vid ett första intryck.

Även om det är två olika världar så kan man känna sig minst lika obetydlig, eller osynlig snarare, som student. Som en i mängden. I likhet med medibranschens 90-tal är man inte mycket där utan kontakter. Det är inte som i den vanliga skolan. På högskolan får man klara sig bäst man kan, och har man inga kompisar där kan man glömma allt från någon att tentaplugga med till någon att göra grupparbeten med eller hoppa in i studentföreningar med. Sådana, sistnämnda, är för övrigt egentligen mest klubbar för inbördes beundran och meriter att sätta på CV:t. Oftast. Och ofta är de som är med där sådana som redan känner någon i föreningen. Det är en väldigt uppdelad och segregerad värld med en tydlig hierarki, där vissa håller sig till sitt gäng, andra till sitt festeri och ytterligare några för sig själva. Och det är inte alls så gulligt och mysigt som det kan se ut när glada studenter firar med för mycket dricka eller fånigt roliga dräkter. Min värld har också sina statussymboler, som flest märken på byxan eller en plats i festeriets lokal i kårhuset. Och det är en ganska hård och otrevlig värld ibland, på sina håll, full av samma nedtryckande mekanismer och signaler som jag gissar finns i "Människor helt utan betydelse". För ingen säger ju det rakt ut, att man inte är välkommen. Riktigt så svinigt är det inte, för lite värdighet ska man ju ändå ha i rollen som översittare. Ingen säger något, inte rakt ut. Inte förrän man frågar.

Men det är såklart subjektivt alltihop, och sällan så svartvitt som jag beskriver nu. Det här är snarare hur det kan vara när högskolan visar sig från sin värsta sida än en bild som är representativ för hur den genomsnittlige studenten tas emot. Men obetydliga människor är väl inte genomsnittliga.


"Man kan inte påstå att Kling har gjort det lätt för sig; det är förstås svårare att känna empati med en medioker 30-årig mediepajas än med en frånskild, lätt fetlagd äldre man i Michael Segerströms gestalt. Det säger något om Klings nyvunna självförtroende att han vågar försöka. Och ännu mer om hans skicklighet att han lyckas.
Envetet – någon gång kanske med väl uppenbara åthävor – täljer han fram en liten ledsen pojke ur en vuxen mans kropp. Magnus är en av dem som bokstavligen får sitta kvar i baksätet medan livet går honom förbi. "

Så skriver Björn Wiman. Jag håller inte med. Inte alls. Det är inte så svårt att känna empati med en person som hela tiden blir refuserad, ratad, slagen, spottad på och knäckt. Inte för mig. Jag kan relatera till ensamhet, men ensamhet kan ta sig olika uttryck. Att inte vara med alls, som Segerströms karaktär stå helt utanför är jobbigt. Men samtidigt skönt, för det finns ett lugn i att vara ensam med sina tankar och kunna se sig själv. Den som däremot får sin självbild raserad av andra, som blir trampad på dag ut och dag in, den personen är ensam på riktigt. Oavsett hur många personer denne möter eller hur många kontakter han har i mobilen. I ett stressigt medialandskap där alla ska nätverka med varandra och ingen är vän med någon för vänskapens skull, där allt handlar om vilken nytta, vilken pusselbit någon annan kan spela, där är det lättare att bli cynisk och ihålig.

Och den där lilla ledsna pojken, som aldrig riktigt har växt upp, honom hade nog många lämnat bakom sig. Tills de upptäcker att vuxenheten mest är ett skal som skyddar mot omvärlden, att i vissa ensamma stunder är man inte mycket mer än den pojke man var från början, innan man växte upp och mognade. Att vara vuxen är ju inte något som man alltid orkar med. Eller så är det så att den som har det för hårt först hårdnar och stelnar för att anpassa sig och klara sig, men till sist spricker, och börjar gå tillbaka i utvecklingen igen.

Tills man har rullat hela vägen ner igen och finner sig själv vid början av den klippa som man har förgäves försökt kämpa sig uppför. Men utan tillräckligt med bränsle för att orka upp igen. Så då går man ur bilen, sätter sig vid sidan av vägen och ser hur alla andra kör förbi, medan man själv reducerats från trafik till publik. Eller vägreparatör, som andra nästan kan köra över utan att det gör något.

Jag har funderat på att skriva en bok någon gång ibland, men jag vet ej om jag skulle kunna beskriva de känslor som jag vill förmedla i den. Hur små saker kan bli en stor uppförsbacke för den som redan ligger ner. Hur små gester av vänskaplighet kan betyda mycket för den som saknar vad andra tar för givet. Kanske är det så att den som är för obetydlig inte kan eller orkar beskriva sådana saker. Talang är trevligt, men böcker skriver inte sig själva, och ska de bli tillräckligt bra bör man ha den energi och inspiration som behövs för att ro dem iland. Ironiskt nog är de som kanske är mest bekanta med vissa av de mer subtila eller dystra känslor och stämningar som bra böcker kan förmedla de som har sämst förutsättningar för att skriva dem. De som istället lyckas är simpla imitatörer, som på något sätt lyckas sätta fingret på andras misär.

Eller så har de själva varit i den där dyn, men lyckats ta sig ur den.

Tittar på hockey och två spelare hamnar i bråk. Domaren står bredvid ett tag och avvaktar istället för att bryta direkt, medan de drar i varandras tröjor över huvudet. En spelare får in några uppercuts i magen på den andre. Publiken är med på noterna, skriker och hejar på varsin spelare, istället för att unisont skrika att det är fel att slåss.



(spelarna på bilden hade inget med denna match att göra, men det var ungefär så det såg ut. Inga kastade handskar och knytnävar som i NHL, utan tröjor över huvudet och en domare som smått tafatt gör försiktiga försök efter en stund att gå emellan)

Och jag börjar fundera på varför samhället är mycket mindre PK när det gäller hockeyvåld.


Kineser med sneda ögon ger rubriker och företag stänger förskräckt ner produktionen av påsen. Men lite hockeybråk har aldrig skadat någon, eller dennes näsben...

Argumentet som är vanligt från hockeyhåll bland de som försvarar slagsmål i hockey (för även om man får utvisningar och liknande så blir det ju aldrig några rubriker, det finns inget chockvärde i att två hockeyspelare slåss) är att känslorna svallar över, att spelarna inte kan tygla sitt humör. Då är det bättre att ta en fight än att sätta en elak tackling som kan göra att någon blir skadad och borta länge.

På ett sätt kan jag köpa argumentet.

Det som är så oerhört inkonsekvent är att det i ett sammanhang är okej att slåss på grund av att känslorna svallar över. Eller, kanske inte "okej", men det är knappast så att det genererar samma rubriker som om någon vanlig kändis skulle ge sig på någon.

I andra sammanhang heter det att våld aldrig är okej. Och då finns noll förståelse för känslor som svallar över, provokationer, tillmälen och hett temperament.


Tänk om folk kunde göra med skitsnack, som med vanligt skit och skräp lite oftare. Men de kanske inte ens förstår ibland att det de gör förstör så pass mycket.


Och nu pratar vi ändå endast om våld. Ska man sen börja gå in på allt elakt som antagligen sägs, skriks och ropas under en match och som accepteras, och sen sätta det i relation till vad man i det "vanliga" samhället (idrotten är också en del av det civila samhället!) får och inte får säga innan någon annan säger ifrån eller kommer med fördömande PK-uttalanden så lär skillnaden bli milsvid.

Jag försvarar inte hockeyspelarnas agerande, men jag har förståelse för det. Tänk om samhället i stort kunde visa samma förståelse, istället för att varje gång någon gör ett snedsteg frysa ut personer med politisk korrekthet och överlägsna uttalanden.

Eller om hockeyn kunde bli lite mer som resten av samhället, och tydligare ta avstånd från våld och hemska tillmälen.

Jag förstår ju på ett sätt hockeyspelarna, som sagt. Jag orkar inte komma med pekpinnar om hur fel, jättefel det alltid - ALLTID - är att slåss. Hockeyspelare är vuxna människor och de vet det här, men de spelar efter spelets regler. De anpassar sig för att klara sig på en arena där man gör så mycket fulheter man kan göra och fortfarande komma undan med. De är människor i en speciell situation, där känslorna kan svämma över. Sådana situationer finns även på andra håll, vilket fler borde försöka se, innan man instinktivt kommer med invanda, indignerande uttalanden om hur väldigt fel det är med våld. Och det måste få finnas nyanser i det offentliga samtalet i detta ämne. Det är en enorm skillnad på provocerat och oprovocerat våld till exempel!

 Det jag stör mig mest på är nog särbehandlingen, och att ämnet ofta är så svart och vitt. Ord kan också göra ont, och om någon till slut får nog och tar till våld är det inte alls nödvändigtvis den som har åsamkat mest skada, men det är garanterat den personen som får ta emot flest utskällningar och fördömanden. Det är garanterat den personen som får ta emot mest skit får vad den har gjort, sett i relation till hur allvarligt det var.


Säg nej till våld - men också till provokationer!

Låt mig till sist understryka att våld är bedrövligt. Men det finns annat också som absolut inte är okej, men som man ser mellan fingrarna på eller som totalt överskuggas av att någon tog till knytnävarna. Det måste få finnas en större förståelse för vad som ligger bakom våldet, vad som driver andra att bruka våld. Våld föder våld, sägs det, men brist på förståelse eller onödiga provokationer är knappast något som bekämpar våldet.




Kärlek till spelet, kramkalas efter snygga mål och varför inte en sponsrad slängpuss från chokladfabriken hela vägen till Cloetta center. Kan det vara nåt kanske?

 
Tackar lagkompisarna...


...och publiken. Men viktigast är kanske att tacka motståndarna. Oavsett antal tacklingar.


Det är ju ändå en lek, och vänskap (eller åtminstone respekt för motståndarna) är viktigare än ishockey.

Sitter här och funderar på en sak.

Som svensk i Sverige så får man absolut inte generalisera om någon grupp alls. Det är förbjudet. Då är man nog en fördomsfull rasist! Förutfattade meningar måste det vara. Direkt hugger någon som vill se sig som intellektuellt överlägsen på såna utspel. Varje gång.

Men det finns ett undantag. Det är av någon anledning helt okej för svenskar att generalisera om svenskar. Det är okej, eftersom man uttalar sig om sin egen grupp. Och vet ni vad? Jag blir lika förbannad varje gång. Att någon tror att de kan säga hur jag är, för att jag råkar vara svensk. Eller för den delen, hur någon annan är. Att alla svenskar är tråkiga, eller konflikträdda, eller blyga.

Osvensk har blivit en komplimang, svensk nästan ett skällsord: "Var inte så svensk nu!"

          

Det har jag fått nog av. Men att det av någon anledning endast är svenskar som man får generalisera om. Att folk har åsikter om individer i en heterogen grupp, om personer de inte känner. Som om det vore okej, för att man själv är en del av den gruppen.

Men jag är faktiskt inte emot generaliseringar, generellt sett. Jag tycker att de är bra. Så länge man är tydlig med att det finns individer som inte är på samma sätt. Jag menar, det finns trots allt kulturella skillnader, och kanske geografiska skillnader, som gör att olika grupper av människor beter sig annorlunda än andra grupper.

Men inte nödvändigtvis alla i gruppen...till exempel var jag under ett tag hyfsat regelbunden besökare i en spelförening som spelade nördiga brädspel. De var riktigt nördiga, de flesta. Jag kände mig utanför för att jag inte alls var lika nördig, även om jag kanske såg lika nördig ut som dem. (Här kan den som känner sig manad kanske se en anledning tillv arför jag ogillar generaliseringar...Jag blir själv utsatt för dem, eller snarare fördomar kanske, på grund av hur jag ser ut. Jag bemöts på ett visst sätt och blir kanske till slut på det sätt som jag förväntas vara. Stereotyper bildas ofta så, genom fördomar och förutfattade meningar. Nåja nog om det nu.)

Men så fanns det en kille där som förvisso också hade ett starkt nördigt spelintresse. Han introducerade några av oss andra för ett brädspel som hade hämtat mycket inspiration från datorspelet Civilization (som i sin tur är kraftigt influerat av brädspelet advanced civilizations). Through the Ages hette det.



Han förklarade spelets regler med glöd, inlevelse och frenesi. På det sättet var han som de andra.

Men han hade något som de andra inte hade, en annan slags positiv inställning. Han var inte utanför på samma sätt som de andra kanske var. Här är det jag som är lite fördomsfull...men de flesta var inte några vackra män. En del var småfeta, hade fettigt slitet långt hår, några hade glasögon. Kanske var de lite bittra och antagligen rätt osociala utanför miljöer där de kände sig bekväma. Man blir det, stereotyper bildas så, utifrån andras fördomar.

                            

Men han tränade Judo, såg stark och vältränad ut, var lång och rak i ryggen. Snaggat hår. Inga glasögon. bröt lite på amerikansk svenska. Mycket trevlig och positiv. Och väldigt mån om att vi absolut inte under några som helst omständigheter skulle ha några glas med (eller utan) vätska på bordet. Det var kungsregeln.

Through the Ages kunde ju bli förstört! Ett av händelsekorten kunde bli fuktskadat, spelplanens markörer kunde hamna i oordning och...Ja, han var som oss. Endast en spelnörd bryr sig om sitt nyinköpta, fina, oslitna spel på det sättet.

Men han såg inte ut som oss andra. Och han betedde sig inte riktigt som många av de andra. Han var annorlunda, stack ut. Udda i gruppen. Inte utstött, inte alls. Men han passade inte in i mallen lika väl.

Vad kan man ta med sig från det här då? Jo, att det inte är fel att generalisera om grupper, men också att se individer utan förutfattade meningar, även om man har en bild (som många gånger kanske även stämmer) om hur en person med ett visst utseende, i en viss grupp eller med en viss bakgrund är. För även om generaliseringen ofta stämmer så är det inte säkert att den gäller just i det här fallet.

Judokillen med det avancerade strategispelet är ett exempel på det. Jag hade aldrig tagit honom för en spelnörd om jag gått förbi honom på en trottoar. Sen vet jag även en grabb som ser lite skäggig ut ibland. Och även blek under vissa tider på året. De flesta skulle nog anta att det är för att han sitter inne och WoW:ar om dagarna och nätterna, men så är det inte. Han spelar visserligen ibland, men då är det snarare FIFA som gäller. Mest för att det är för kallt, mörkt eller regnigt för att spela riktig fotboll utomhus.



Han är rätt schysst, den där grabben. Men han har varit ensam lite för mycket, och kanske fått utstå för många förutfattade meningar. Kanske har han gått och blivit lite bitter till slut, och beter sig lite som man kunde tro när man först ser honom. Men det har snarare med förortens hårda skola att göra, än att han skulle ha gått och blivit Wow:are.

Jag tänker på sånt här ibland. Hur det kan påverka både det ena och det andra. Hur vissa hamnar utanför trots att de har potential, hur andra lyckas glida in på räkmackor för att de har det förspänt i det sociala spelet och orkar kämpa envist även om de kanske saknar samma nivå av kompetens. Hur kontakter och självförtroende räcker längre än intelligens och talang. Och så tänker jag att jag borde spela mer efter spelets regler.

                                       

Ibland kan jag känna mig en smula bitter. Men det leder inte någonstans. Och om jag går runt och tänker att folk inte ger mig en chans på grund av att de har fördomar om mig (vilket de mycket väl kan ha) så har jag på sätt och vis blivit som de är. Men det är tufft när man liksom börjar på minus och behöver visa på motsatsen jämt, att man har den uppförsbacken. Det tär. Och då kan man bli som de tror att man är (till exempel kan det gälla fördomsfulla lärare. Jag läste om att de elever som lärare hade högst förväntningar på också var de som fick bäst betyg. Och en lärare som tror att man är på ett visst sätt på grund av ens bakgrund är och försöker "anpassa sig" innan läraren har lärt känna eleven, det är ingen bra lärare. Men det finns fördomar på många andra håll. Lärare endast ett exempel. Det är dock också ett exempel på en yrkesgrupp som borde tänka över detta extra noga). Fördomar leder till stereotyper. Och generaliseringar, även om de kanske kan vara vettiga ibland, leder till fördomar. Man får passa sig för dem, så att de inte överskuggar individen.

Generaliseringar är nog bra. Ibland. Men det är ett farligt verktyg. Man får passa sig så att det inte används fel.

Det kan lätt slå slint. Om man drar alla över en kam. Varför kan det inte vara mer okej att vara annorlunda? Och det finns ofta undantag. Sådana som inte passar in i mallen. Sådana som judokillen, eller som jag.

Sedan ser jag att det snöar ute, i detta nattliga nu. Det har börjat snöa! Igen. Och jag blir så trött på det. Jag orkar inte med den här vintern, och kylan. Jag förstår inte hur alla (nåja, många) utbytesstudenter kan vara så glada över att uppleva detta, hur det kan vara så spännande. Eller jo, jag förstår. Nyhetens behag. Omväxling från solen. Kolla, en snöflinga! Kolla, det är mörkt klockan fyra! Titta, en jättehal trottoar med en massa is på som man kan halka på!



Har man bott här länge så är man innerligt trött på det. Det är vackert för all del, men det är en solnedgång på sommaren också, och då slipper man frysa arslet av sig eller få en massa snö i ansiktet.

Det är inte konstigt att man får nog till slut. Man har ju bott här så länge och frusit om öronen så många vintrar. Vi svenskar gillar verkligen inte vintern. Det handlar kanske om att det är grönare på andra sidan, gräset. Eller att gräset ens syns. Eller så är det så att vintern är tuff. Titta på var de flesta bor i det här landet till exempel, det är nån miljon norrlänningar, samma antal personer har klämt ihop sig i Skåne.

                                       

Vintern är en plåga. Inte mycket fint eller roligt kommer av den. Nej, svenskar har inte mycket till övers för vintern. Är man svensk vill man helst åka på charter till Mallis och fira jul eller sitta i en Bungalow och ha det mysigt i Thailand över nyår.

Det är så vi svenskar är. Varenda en. Det är så vi fungerar. Det är vad kylan, vädret och kulturen gör med oss. Ingen står ut och ingen kommer undan. Det vet ju alla.