Hockeyvåld, politiskt korrekta fördömanden och inkonsekvens
Tittar på hockey och två spelare hamnar i bråk. Domaren står bredvid ett tag och avvaktar istället för att bryta direkt, medan de drar i varandras tröjor över huvudet. En spelare får in några uppercuts i magen på den andre. Publiken är med på noterna, skriker och hejar på varsin spelare, istället för att unisont skrika att det är fel att slåss.
(spelarna på bilden hade inget med denna match att göra, men det var ungefär så det såg ut. Inga kastade handskar och knytnävar som i NHL, utan tröjor över huvudet och en domare som smått tafatt gör försiktiga försök efter en stund att gå emellan)
Och jag börjar fundera på varför samhället är mycket mindre PK när det gäller hockeyvåld.
Kineser med sneda ögon ger rubriker och företag stänger förskräckt ner produktionen av påsen. Men lite hockeybråk har aldrig skadat någon, eller dennes näsben...
Argumentet som är vanligt från hockeyhåll bland de som försvarar slagsmål i hockey (för även om man får utvisningar och liknande så blir det ju aldrig några rubriker, det finns inget chockvärde i att två hockeyspelare slåss) är att känslorna svallar över, att spelarna inte kan tygla sitt humör. Då är det bättre att ta en fight än att sätta en elak tackling som kan göra att någon blir skadad och borta länge.
På ett sätt kan jag köpa argumentet.
Det som är så oerhört inkonsekvent är att det i ett sammanhang är okej att slåss på grund av att känslorna svallar över. Eller, kanske inte "okej", men det är knappast så att det genererar samma rubriker som om någon vanlig kändis skulle ge sig på någon.
I andra sammanhang heter det att våld aldrig är okej. Och då finns noll förståelse för känslor som svallar över, provokationer, tillmälen och hett temperament.
Tänk om folk kunde göra med skitsnack, som med vanligt skit och skräp lite oftare. Men de kanske inte ens förstår ibland att det de gör förstör så pass mycket.
Och nu pratar vi ändå endast om våld. Ska man sen börja gå in på allt elakt som antagligen sägs, skriks och ropas under en match och som accepteras, och sen sätta det i relation till vad man i det "vanliga" samhället (idrotten är också en del av det civila samhället!) får och inte får säga innan någon annan säger ifrån eller kommer med fördömande PK-uttalanden så lär skillnaden bli milsvid.
Jag försvarar inte hockeyspelarnas agerande, men jag har förståelse för det. Tänk om samhället i stort kunde visa samma förståelse, istället för att varje gång någon gör ett snedsteg frysa ut personer med politisk korrekthet och överlägsna uttalanden.
Eller om hockeyn kunde bli lite mer som resten av samhället, och tydligare ta avstånd från våld och hemska tillmälen.
Jag förstår ju på ett sätt hockeyspelarna, som sagt. Jag orkar inte komma med pekpinnar om hur fel, jättefel det alltid - ALLTID - är att slåss. Hockeyspelare är vuxna människor och de vet det här, men de spelar efter spelets regler. De anpassar sig för att klara sig på en arena där man gör så mycket fulheter man kan göra och fortfarande komma undan med. De är människor i en speciell situation, där känslorna kan svämma över. Sådana situationer finns även på andra håll, vilket fler borde försöka se, innan man instinktivt kommer med invanda, indignerande uttalanden om hur väldigt fel det är med våld. Och det måste få finnas nyanser i det offentliga samtalet i detta ämne. Det är en enorm skillnad på provocerat och oprovocerat våld till exempel!
Det jag stör mig mest på är nog särbehandlingen, och att ämnet ofta är så svart och vitt. Ord kan också göra ont, och om någon till slut får nog och tar till våld är det inte alls nödvändigtvis den som har åsamkat mest skada, men det är garanterat den personen som får ta emot flest utskällningar och fördömanden. Det är garanterat den personen som får ta emot mest skit får vad den har gjort, sett i relation till hur allvarligt det var.
Säg nej till våld - men också till provokationer!
Låt mig till sist understryka att våld är bedrövligt. Men det finns annat också som absolut inte är okej, men som man ser mellan fingrarna på eller som totalt överskuggas av att någon tog till knytnävarna. Det måste få finnas en större förståelse för vad som ligger bakom våldet, vad som driver andra att bruka våld. Våld föder våld, sägs det, men brist på förståelse eller onödiga provokationer är knappast något som bekämpar våldet.
Kärlek till spelet, kramkalas efter snygga mål och varför inte en sponsrad slängpuss från chokladfabriken hela vägen till Cloetta center. Kan det vara nåt kanske?
Tackar lagkompisarna...
...och publiken. Men viktigast är kanske att tacka motståndarna. Oavsett antal tacklingar.
Det är ju ändå en lek, och vänskap (eller åtminstone respekt för motståndarna) är viktigare än ishockey.
(spelarna på bilden hade inget med denna match att göra, men det var ungefär så det såg ut. Inga kastade handskar och knytnävar som i NHL, utan tröjor över huvudet och en domare som smått tafatt gör försiktiga försök efter en stund att gå emellan)
Och jag börjar fundera på varför samhället är mycket mindre PK när det gäller hockeyvåld.
Kineser med sneda ögon ger rubriker och företag stänger förskräckt ner produktionen av påsen. Men lite hockeybråk har aldrig skadat någon, eller dennes näsben...
Argumentet som är vanligt från hockeyhåll bland de som försvarar slagsmål i hockey (för även om man får utvisningar och liknande så blir det ju aldrig några rubriker, det finns inget chockvärde i att två hockeyspelare slåss) är att känslorna svallar över, att spelarna inte kan tygla sitt humör. Då är det bättre att ta en fight än att sätta en elak tackling som kan göra att någon blir skadad och borta länge.
På ett sätt kan jag köpa argumentet.
Det som är så oerhört inkonsekvent är att det i ett sammanhang är okej att slåss på grund av att känslorna svallar över. Eller, kanske inte "okej", men det är knappast så att det genererar samma rubriker som om någon vanlig kändis skulle ge sig på någon.
I andra sammanhang heter det att våld aldrig är okej. Och då finns noll förståelse för känslor som svallar över, provokationer, tillmälen och hett temperament.
Tänk om folk kunde göra med skitsnack, som med vanligt skit och skräp lite oftare. Men de kanske inte ens förstår ibland att det de gör förstör så pass mycket.
Och nu pratar vi ändå endast om våld. Ska man sen börja gå in på allt elakt som antagligen sägs, skriks och ropas under en match och som accepteras, och sen sätta det i relation till vad man i det "vanliga" samhället (idrotten är också en del av det civila samhället!) får och inte får säga innan någon annan säger ifrån eller kommer med fördömande PK-uttalanden så lär skillnaden bli milsvid.
Jag försvarar inte hockeyspelarnas agerande, men jag har förståelse för det. Tänk om samhället i stort kunde visa samma förståelse, istället för att varje gång någon gör ett snedsteg frysa ut personer med politisk korrekthet och överlägsna uttalanden.
Eller om hockeyn kunde bli lite mer som resten av samhället, och tydligare ta avstånd från våld och hemska tillmälen.
Jag förstår ju på ett sätt hockeyspelarna, som sagt. Jag orkar inte komma med pekpinnar om hur fel, jättefel det alltid - ALLTID - är att slåss. Hockeyspelare är vuxna människor och de vet det här, men de spelar efter spelets regler. De anpassar sig för att klara sig på en arena där man gör så mycket fulheter man kan göra och fortfarande komma undan med. De är människor i en speciell situation, där känslorna kan svämma över. Sådana situationer finns även på andra håll, vilket fler borde försöka se, innan man instinktivt kommer med invanda, indignerande uttalanden om hur väldigt fel det är med våld. Och det måste få finnas nyanser i det offentliga samtalet i detta ämne. Det är en enorm skillnad på provocerat och oprovocerat våld till exempel!
Det jag stör mig mest på är nog särbehandlingen, och att ämnet ofta är så svart och vitt. Ord kan också göra ont, och om någon till slut får nog och tar till våld är det inte alls nödvändigtvis den som har åsamkat mest skada, men det är garanterat den personen som får ta emot flest utskällningar och fördömanden. Det är garanterat den personen som får ta emot mest skit får vad den har gjort, sett i relation till hur allvarligt det var.
Säg nej till våld - men också till provokationer!
Låt mig till sist understryka att våld är bedrövligt. Men det finns annat också som absolut inte är okej, men som man ser mellan fingrarna på eller som totalt överskuggas av att någon tog till knytnävarna. Det måste få finnas en större förståelse för vad som ligger bakom våldet, vad som driver andra att bruka våld. Våld föder våld, sägs det, men brist på förståelse eller onödiga provokationer är knappast något som bekämpar våldet.
Kärlek till spelet, kramkalas efter snygga mål och varför inte en sponsrad slängpuss från chokladfabriken hela vägen till Cloetta center. Kan det vara nåt kanske?
Tackar lagkompisarna...
...och publiken. Men viktigast är kanske att tacka motståndarna. Oavsett antal tacklingar.
Det är ju ändå en lek, och vänskap (eller åtminstone respekt för motståndarna) är viktigare än ishockey.
Fördomar, generaliseringar och lite snö
Sitter här och funderar på en sak.
Som svensk i Sverige så får man absolut inte generalisera om någon grupp alls. Det är förbjudet. Då är man nog en fördomsfull rasist! Förutfattade meningar måste det vara. Direkt hugger någon som vill se sig som intellektuellt överlägsen på såna utspel. Varje gång.
Men det finns ett undantag. Det är av någon anledning helt okej för svenskar att generalisera om svenskar. Det är okej, eftersom man uttalar sig om sin egen grupp. Och vet ni vad? Jag blir lika förbannad varje gång. Att någon tror att de kan säga hur jag är, för att jag råkar vara svensk. Eller för den delen, hur någon annan är. Att alla svenskar är tråkiga, eller konflikträdda, eller blyga.
Osvensk har blivit en komplimang, svensk nästan ett skällsord: "Var inte så svensk nu!"
Det har jag fått nog av. Men att det av någon anledning endast är svenskar som man får generalisera om. Att folk har åsikter om individer i en heterogen grupp, om personer de inte känner. Som om det vore okej, för att man själv är en del av den gruppen.
Men jag är faktiskt inte emot generaliseringar, generellt sett. Jag tycker att de är bra. Så länge man är tydlig med att det finns individer som inte är på samma sätt. Jag menar, det finns trots allt kulturella skillnader, och kanske geografiska skillnader, som gör att olika grupper av människor beter sig annorlunda än andra grupper.
Men inte nödvändigtvis alla i gruppen...till exempel var jag under ett tag hyfsat regelbunden besökare i en spelförening som spelade nördiga brädspel. De var riktigt nördiga, de flesta. Jag kände mig utanför för att jag inte alls var lika nördig, även om jag kanske såg lika nördig ut som dem. (Här kan den som känner sig manad kanske se en anledning tillv arför jag ogillar generaliseringar...Jag blir själv utsatt för dem, eller snarare fördomar kanske, på grund av hur jag ser ut. Jag bemöts på ett visst sätt och blir kanske till slut på det sätt som jag förväntas vara. Stereotyper bildas ofta så, genom fördomar och förutfattade meningar. Nåja nog om det nu.)
Men så fanns det en kille där som förvisso också hade ett starkt nördigt spelintresse. Han introducerade några av oss andra för ett brädspel som hade hämtat mycket inspiration från datorspelet Civilization (som i sin tur är kraftigt influerat av brädspelet advanced civilizations). Through the Ages hette det.
Han förklarade spelets regler med glöd, inlevelse och frenesi. På det sättet var han som de andra.
Men han hade något som de andra inte hade, en annan slags positiv inställning. Han var inte utanför på samma sätt som de andra kanske var. Här är det jag som är lite fördomsfull...men de flesta var inte några vackra män. En del var småfeta, hade fettigt slitet långt hår, några hade glasögon. Kanske var de lite bittra och antagligen rätt osociala utanför miljöer där de kände sig bekväma. Man blir det, stereotyper bildas så, utifrån andras fördomar.
Men han tränade Judo, såg stark och vältränad ut, var lång och rak i ryggen. Snaggat hår. Inga glasögon. bröt lite på amerikansk svenska. Mycket trevlig och positiv. Och väldigt mån om att vi absolut inte under några som helst omständigheter skulle ha några glas med (eller utan) vätska på bordet. Det var kungsregeln.
Through the Ages kunde ju bli förstört! Ett av händelsekorten kunde bli fuktskadat, spelplanens markörer kunde hamna i oordning och...Ja, han var som oss. Endast en spelnörd bryr sig om sitt nyinköpta, fina, oslitna spel på det sättet.
Men han såg inte ut som oss andra. Och han betedde sig inte riktigt som många av de andra. Han var annorlunda, stack ut. Udda i gruppen. Inte utstött, inte alls. Men han passade inte in i mallen lika väl.
Vad kan man ta med sig från det här då? Jo, att det inte är fel att generalisera om grupper, men också att se individer utan förutfattade meningar, även om man har en bild (som många gånger kanske även stämmer) om hur en person med ett visst utseende, i en viss grupp eller med en viss bakgrund är. För även om generaliseringen ofta stämmer så är det inte säkert att den gäller just i det här fallet.
Judokillen med det avancerade strategispelet är ett exempel på det. Jag hade aldrig tagit honom för en spelnörd om jag gått förbi honom på en trottoar. Sen vet jag även en grabb som ser lite skäggig ut ibland. Och även blek under vissa tider på året. De flesta skulle nog anta att det är för att han sitter inne och WoW:ar om dagarna och nätterna, men så är det inte. Han spelar visserligen ibland, men då är det snarare FIFA som gäller. Mest för att det är för kallt, mörkt eller regnigt för att spela riktig fotboll utomhus.
Han är rätt schysst, den där grabben. Men han har varit ensam lite för mycket, och kanske fått utstå för många förutfattade meningar. Kanske har han gått och blivit lite bitter till slut, och beter sig lite som man kunde tro när man först ser honom. Men det har snarare med förortens hårda skola att göra, än att han skulle ha gått och blivit Wow:are.
Jag tänker på sånt här ibland. Hur det kan påverka både det ena och det andra. Hur vissa hamnar utanför trots att de har potential, hur andra lyckas glida in på räkmackor för att de har det förspänt i det sociala spelet och orkar kämpa envist även om de kanske saknar samma nivå av kompetens. Hur kontakter och självförtroende räcker längre än intelligens och talang. Och så tänker jag att jag borde spela mer efter spelets regler.
Ibland kan jag känna mig en smula bitter. Men det leder inte någonstans. Och om jag går runt och tänker att folk inte ger mig en chans på grund av att de har fördomar om mig (vilket de mycket väl kan ha) så har jag på sätt och vis blivit som de är. Men det är tufft när man liksom börjar på minus och behöver visa på motsatsen jämt, att man har den uppförsbacken. Det tär. Och då kan man bli som de tror att man är (till exempel kan det gälla fördomsfulla lärare. Jag läste om att de elever som lärare hade högst förväntningar på också var de som fick bäst betyg. Och en lärare som tror att man är på ett visst sätt på grund av ens bakgrund är och försöker "anpassa sig" innan läraren har lärt känna eleven, det är ingen bra lärare. Men det finns fördomar på många andra håll. Lärare endast ett exempel. Det är dock också ett exempel på en yrkesgrupp som borde tänka över detta extra noga). Fördomar leder till stereotyper. Och generaliseringar, även om de kanske kan vara vettiga ibland, leder till fördomar. Man får passa sig för dem, så att de inte överskuggar individen.
Generaliseringar är nog bra. Ibland. Men det är ett farligt verktyg. Man får passa sig så att det inte används fel.
Det kan lätt slå slint. Om man drar alla över en kam. Varför kan det inte vara mer okej att vara annorlunda? Och det finns ofta undantag. Sådana som inte passar in i mallen. Sådana som judokillen, eller som jag.
Sedan ser jag att det snöar ute, i detta nattliga nu. Det har börjat snöa! Igen. Och jag blir så trött på det. Jag orkar inte med den här vintern, och kylan. Jag förstår inte hur alla (nåja, många) utbytesstudenter kan vara så glada över att uppleva detta, hur det kan vara så spännande. Eller jo, jag förstår. Nyhetens behag. Omväxling från solen. Kolla, en snöflinga! Kolla, det är mörkt klockan fyra! Titta, en jättehal trottoar med en massa is på som man kan halka på!
Har man bott här länge så är man innerligt trött på det. Det är vackert för all del, men det är en solnedgång på sommaren också, och då slipper man frysa arslet av sig eller få en massa snö i ansiktet.
Det är inte konstigt att man får nog till slut. Man har ju bott här så länge och frusit om öronen så många vintrar. Vi svenskar gillar verkligen inte vintern. Det handlar kanske om att det är grönare på andra sidan, gräset. Eller att gräset ens syns. Eller så är det så att vintern är tuff. Titta på var de flesta bor i det här landet till exempel, det är nån miljon norrlänningar, samma antal personer har klämt ihop sig i Skåne.
Vintern är en plåga. Inte mycket fint eller roligt kommer av den. Nej, svenskar har inte mycket till övers för vintern. Är man svensk vill man helst åka på charter till Mallis och fira jul eller sitta i en Bungalow och ha det mysigt i Thailand över nyår.
Det är så vi svenskar är. Varenda en. Det är så vi fungerar. Det är vad kylan, vädret och kulturen gör med oss. Ingen står ut och ingen kommer undan. Det vet ju alla.
Som svensk i Sverige så får man absolut inte generalisera om någon grupp alls. Det är förbjudet. Då är man nog en fördomsfull rasist! Förutfattade meningar måste det vara. Direkt hugger någon som vill se sig som intellektuellt överlägsen på såna utspel. Varje gång.
Men det finns ett undantag. Det är av någon anledning helt okej för svenskar att generalisera om svenskar. Det är okej, eftersom man uttalar sig om sin egen grupp. Och vet ni vad? Jag blir lika förbannad varje gång. Att någon tror att de kan säga hur jag är, för att jag råkar vara svensk. Eller för den delen, hur någon annan är. Att alla svenskar är tråkiga, eller konflikträdda, eller blyga.
Osvensk har blivit en komplimang, svensk nästan ett skällsord: "Var inte så svensk nu!"
Det har jag fått nog av. Men att det av någon anledning endast är svenskar som man får generalisera om. Att folk har åsikter om individer i en heterogen grupp, om personer de inte känner. Som om det vore okej, för att man själv är en del av den gruppen.
Men jag är faktiskt inte emot generaliseringar, generellt sett. Jag tycker att de är bra. Så länge man är tydlig med att det finns individer som inte är på samma sätt. Jag menar, det finns trots allt kulturella skillnader, och kanske geografiska skillnader, som gör att olika grupper av människor beter sig annorlunda än andra grupper.
Men inte nödvändigtvis alla i gruppen...till exempel var jag under ett tag hyfsat regelbunden besökare i en spelförening som spelade nördiga brädspel. De var riktigt nördiga, de flesta. Jag kände mig utanför för att jag inte alls var lika nördig, även om jag kanske såg lika nördig ut som dem. (Här kan den som känner sig manad kanske se en anledning tillv arför jag ogillar generaliseringar...Jag blir själv utsatt för dem, eller snarare fördomar kanske, på grund av hur jag ser ut. Jag bemöts på ett visst sätt och blir kanske till slut på det sätt som jag förväntas vara. Stereotyper bildas ofta så, genom fördomar och förutfattade meningar. Nåja nog om det nu.)
Men så fanns det en kille där som förvisso också hade ett starkt nördigt spelintresse. Han introducerade några av oss andra för ett brädspel som hade hämtat mycket inspiration från datorspelet Civilization (som i sin tur är kraftigt influerat av brädspelet advanced civilizations). Through the Ages hette det.
Han förklarade spelets regler med glöd, inlevelse och frenesi. På det sättet var han som de andra.
Men han hade något som de andra inte hade, en annan slags positiv inställning. Han var inte utanför på samma sätt som de andra kanske var. Här är det jag som är lite fördomsfull...men de flesta var inte några vackra män. En del var småfeta, hade fettigt slitet långt hår, några hade glasögon. Kanske var de lite bittra och antagligen rätt osociala utanför miljöer där de kände sig bekväma. Man blir det, stereotyper bildas så, utifrån andras fördomar.
Men han tränade Judo, såg stark och vältränad ut, var lång och rak i ryggen. Snaggat hår. Inga glasögon. bröt lite på amerikansk svenska. Mycket trevlig och positiv. Och väldigt mån om att vi absolut inte under några som helst omständigheter skulle ha några glas med (eller utan) vätska på bordet. Det var kungsregeln.
Through the Ages kunde ju bli förstört! Ett av händelsekorten kunde bli fuktskadat, spelplanens markörer kunde hamna i oordning och...Ja, han var som oss. Endast en spelnörd bryr sig om sitt nyinköpta, fina, oslitna spel på det sättet.
Men han såg inte ut som oss andra. Och han betedde sig inte riktigt som många av de andra. Han var annorlunda, stack ut. Udda i gruppen. Inte utstött, inte alls. Men han passade inte in i mallen lika väl.
Vad kan man ta med sig från det här då? Jo, att det inte är fel att generalisera om grupper, men också att se individer utan förutfattade meningar, även om man har en bild (som många gånger kanske även stämmer) om hur en person med ett visst utseende, i en viss grupp eller med en viss bakgrund är. För även om generaliseringen ofta stämmer så är det inte säkert att den gäller just i det här fallet.
Judokillen med det avancerade strategispelet är ett exempel på det. Jag hade aldrig tagit honom för en spelnörd om jag gått förbi honom på en trottoar. Sen vet jag även en grabb som ser lite skäggig ut ibland. Och även blek under vissa tider på året. De flesta skulle nog anta att det är för att han sitter inne och WoW:ar om dagarna och nätterna, men så är det inte. Han spelar visserligen ibland, men då är det snarare FIFA som gäller. Mest för att det är för kallt, mörkt eller regnigt för att spela riktig fotboll utomhus.
Han är rätt schysst, den där grabben. Men han har varit ensam lite för mycket, och kanske fått utstå för många förutfattade meningar. Kanske har han gått och blivit lite bitter till slut, och beter sig lite som man kunde tro när man först ser honom. Men det har snarare med förortens hårda skola att göra, än att han skulle ha gått och blivit Wow:are.
Jag tänker på sånt här ibland. Hur det kan påverka både det ena och det andra. Hur vissa hamnar utanför trots att de har potential, hur andra lyckas glida in på räkmackor för att de har det förspänt i det sociala spelet och orkar kämpa envist även om de kanske saknar samma nivå av kompetens. Hur kontakter och självförtroende räcker längre än intelligens och talang. Och så tänker jag att jag borde spela mer efter spelets regler.
Ibland kan jag känna mig en smula bitter. Men det leder inte någonstans. Och om jag går runt och tänker att folk inte ger mig en chans på grund av att de har fördomar om mig (vilket de mycket väl kan ha) så har jag på sätt och vis blivit som de är. Men det är tufft när man liksom börjar på minus och behöver visa på motsatsen jämt, att man har den uppförsbacken. Det tär. Och då kan man bli som de tror att man är (till exempel kan det gälla fördomsfulla lärare. Jag läste om att de elever som lärare hade högst förväntningar på också var de som fick bäst betyg. Och en lärare som tror att man är på ett visst sätt på grund av ens bakgrund är och försöker "anpassa sig" innan läraren har lärt känna eleven, det är ingen bra lärare. Men det finns fördomar på många andra håll. Lärare endast ett exempel. Det är dock också ett exempel på en yrkesgrupp som borde tänka över detta extra noga). Fördomar leder till stereotyper. Och generaliseringar, även om de kanske kan vara vettiga ibland, leder till fördomar. Man får passa sig för dem, så att de inte överskuggar individen.
Generaliseringar är nog bra. Ibland. Men det är ett farligt verktyg. Man får passa sig så att det inte används fel.
Det kan lätt slå slint. Om man drar alla över en kam. Varför kan det inte vara mer okej att vara annorlunda? Och det finns ofta undantag. Sådana som inte passar in i mallen. Sådana som judokillen, eller som jag.
Sedan ser jag att det snöar ute, i detta nattliga nu. Det har börjat snöa! Igen. Och jag blir så trött på det. Jag orkar inte med den här vintern, och kylan. Jag förstår inte hur alla (nåja, många) utbytesstudenter kan vara så glada över att uppleva detta, hur det kan vara så spännande. Eller jo, jag förstår. Nyhetens behag. Omväxling från solen. Kolla, en snöflinga! Kolla, det är mörkt klockan fyra! Titta, en jättehal trottoar med en massa is på som man kan halka på!
Har man bott här länge så är man innerligt trött på det. Det är vackert för all del, men det är en solnedgång på sommaren också, och då slipper man frysa arslet av sig eller få en massa snö i ansiktet.
Det är inte konstigt att man får nog till slut. Man har ju bott här så länge och frusit om öronen så många vintrar. Vi svenskar gillar verkligen inte vintern. Det handlar kanske om att det är grönare på andra sidan, gräset. Eller att gräset ens syns. Eller så är det så att vintern är tuff. Titta på var de flesta bor i det här landet till exempel, det är nån miljon norrlänningar, samma antal personer har klämt ihop sig i Skåne.
Vintern är en plåga. Inte mycket fint eller roligt kommer av den. Nej, svenskar har inte mycket till övers för vintern. Är man svensk vill man helst åka på charter till Mallis och fira jul eller sitta i en Bungalow och ha det mysigt i Thailand över nyår.
Det är så vi svenskar är. Varenda en. Det är så vi fungerar. Det är vad kylan, vädret och kulturen gör med oss. Ingen står ut och ingen kommer undan. Det vet ju alla.
