Om rökande grannar, bristande lagstiftning och att vara ensam med sitt förnuft på schlätten, omgiven av idioter
När jag bodde i den där andra stadsdelen som jag bodde i förut som ligger i en annan ände av den här stan (inte långt från de mer centrala delarna), den där stadsdelen som var ett före detta militärområde hade vi ett par riktigt äckliga grannar som var storrökare på balkongen nedanför oss. Kommer ihåg en gång när jag satt där och gjorde något mysigt, någon typiskt rolig aktivitet som man gör på en balkong när man är runt 11 år eller så.
Kanske spelade jag Game Boy. Kanske läste jag Kalle Anka. Kanske kollade jag i porrtidningar.
Nåväl. Jag kände den äckliga röken komma stickandes nere från den andra våningen (vi bodde på tredje) och började genast hosta för att markera mitt missnöje inför detta äckliga beteende, på ett sätt som var lite lagom jobbigt. Jag behövde inte säga något, men jag hostade så högt och ljudligt jag kunde så att grannarna förstod att det inte kunde vara röken i sig som orsakade denna plötsliga och kraftiga hostattack.
Vad gör grannarna då? Fimpar för gott för att skydda den uppväxande 80-talistgenerationens väl och ve? Ber om ursäkt? Bjuder på glass?
Nej, inte alls.
En halv minut senare ringde två tjuriga och puckade idioter till grannar på vår dörr och skrek argt: "VI HAR RÄTT ATT RÖKA!!!" och kände att de hade rätt att skälla ut min mamma för att hennes autonoma grabb hade uttryckt ett högst befogat missnöje över deras bolmande äckelhet.
Till saken hör väl att jag kanske hade gjort samma sak förut och att det hade förekommit diskussioner tidigare om just rökandet. Men ändå, snälla, jag menar, det är inte vi som ska be om ursäkt eller stå till svars för att någon annan stör. Visst kan man se mitt hostande som en störning också om man vill. I sak hade kanske grannarna rätt, för enligt lagen hade de rätt att röka och det utan att bli störda av fejkade hostanfall.
Men så var det ju det här med att man ska visa hänsyn mot sina grannar också. Och även om det kan påstås vara helt okej att röka så kan man inte röka på ett sådant sätt som man stör grannar på. Deras rökande störde så mycket mer än hostande eller små glädjetjut när jag klarade den där svåra nivån i Super Mario Land (eller mitt tjat om att få Kalle Ankas Pocket på Konsum - det var hårda tider i Sverige på 90-talet och ännu värre var det såklart om man var barn till ensamstående förälder och hade 25 kr i veckan att röra sig med).
Givetvis var det inte lagen det var fel på, utan dess praxis. Den var för trubbig. För det är klart att man borde ha fått röka - men inte under vilka omständigheter som helst eller på vilka sätt som helst. Ännu äckligare än rökningen var dock grannarnas löjliga raseriutbrott, riktade mot en svagare part (ett barn. Ett BARN!). Det finns för många sådana personer, sådana som gapar och blir arga och inte går att resonera med. Ju mer korkad, desto mer högljudd. De där grannarna var så nära så kallat "white trash" man kunde komma utan att lämna innerstan när de bräkte på med bred östgötska bakom ful bonnbränna och svarta solbrillor: "VIIJ HAR OUÄTT Å OUÖKA!!"
Med sådana personer kan man inte vinna med vanlig argumentation. Man får skrika högst istället. Eller inse att de inte går att resonera med, att de likt Terminatorn i filmen "Terminator" går fram utan hänsyn och utan att tänka bakom sina solbrillor. Det man kan göra istället är att provocera dem lite, för det är sällan särskilt svårt. Visserligen är det att slänga bensin på elden, så att askan pyr lite extra i askfatet, men det är ett pris man får betala för att få den enda trösten som går att finna den här sidan av 1984.
Fast det där med att ju mer högljudd desto mer korkad är man, det stämmer ju inte alltid. Ibland får intelligenta människor också nog av alla puckon och skriker lite de också. Varpå sådana där medelsmarta personer som tror att de är smartare än de är eftersom de har passerat Hillbillynivån genast dömer ut dem som puckon.
Vad ska man säga? Det är tufft att vara ensam på toppen omgiven av idiotin. Och det är dumt att röka. Av alla möjliga anledningar.
Blir stressad av det här. Hade tänt en cigg, om jag nu fallit i DEN fällan också. Men nej, så illa är det inte. Hugger in på lite godis istället. Och funderar på om den där sockerskatten inte kan införas snart, innan jag ätit sött och socker tills jag spyr.
Kanske spelade jag Game Boy. Kanske läste jag Kalle Anka. Kanske kollade jag i porrtidningar.
Nåväl. Jag kände den äckliga röken komma stickandes nere från den andra våningen (vi bodde på tredje) och började genast hosta för att markera mitt missnöje inför detta äckliga beteende, på ett sätt som var lite lagom jobbigt. Jag behövde inte säga något, men jag hostade så högt och ljudligt jag kunde så att grannarna förstod att det inte kunde vara röken i sig som orsakade denna plötsliga och kraftiga hostattack.
Vad gör grannarna då? Fimpar för gott för att skydda den uppväxande 80-talistgenerationens väl och ve? Ber om ursäkt? Bjuder på glass?
Nej, inte alls.
En halv minut senare ringde två tjuriga och puckade idioter till grannar på vår dörr och skrek argt: "VI HAR RÄTT ATT RÖKA!!!" och kände att de hade rätt att skälla ut min mamma för att hennes autonoma grabb hade uttryckt ett högst befogat missnöje över deras bolmande äckelhet.
Till saken hör väl att jag kanske hade gjort samma sak förut och att det hade förekommit diskussioner tidigare om just rökandet. Men ändå, snälla, jag menar, det är inte vi som ska be om ursäkt eller stå till svars för att någon annan stör. Visst kan man se mitt hostande som en störning också om man vill. I sak hade kanske grannarna rätt, för enligt lagen hade de rätt att röka och det utan att bli störda av fejkade hostanfall.
Men så var det ju det här med att man ska visa hänsyn mot sina grannar också. Och även om det kan påstås vara helt okej att röka så kan man inte röka på ett sådant sätt som man stör grannar på. Deras rökande störde så mycket mer än hostande eller små glädjetjut när jag klarade den där svåra nivån i Super Mario Land (eller mitt tjat om att få Kalle Ankas Pocket på Konsum - det var hårda tider i Sverige på 90-talet och ännu värre var det såklart om man var barn till ensamstående förälder och hade 25 kr i veckan att röra sig med).
Givetvis var det inte lagen det var fel på, utan dess praxis. Den var för trubbig. För det är klart att man borde ha fått röka - men inte under vilka omständigheter som helst eller på vilka sätt som helst. Ännu äckligare än rökningen var dock grannarnas löjliga raseriutbrott, riktade mot en svagare part (ett barn. Ett BARN!). Det finns för många sådana personer, sådana som gapar och blir arga och inte går att resonera med. Ju mer korkad, desto mer högljudd. De där grannarna var så nära så kallat "white trash" man kunde komma utan att lämna innerstan när de bräkte på med bred östgötska bakom ful bonnbränna och svarta solbrillor: "VIIJ HAR OUÄTT Å OUÖKA!!"
Med sådana personer kan man inte vinna med vanlig argumentation. Man får skrika högst istället. Eller inse att de inte går att resonera med, att de likt Terminatorn i filmen "Terminator" går fram utan hänsyn och utan att tänka bakom sina solbrillor. Det man kan göra istället är att provocera dem lite, för det är sällan särskilt svårt. Visserligen är det att slänga bensin på elden, så att askan pyr lite extra i askfatet, men det är ett pris man får betala för att få den enda trösten som går att finna den här sidan av 1984.
Fast det där med att ju mer högljudd desto mer korkad är man, det stämmer ju inte alltid. Ibland får intelligenta människor också nog av alla puckon och skriker lite de också. Varpå sådana där medelsmarta personer som tror att de är smartare än de är eftersom de har passerat Hillbillynivån genast dömer ut dem som puckon.
Vad ska man säga? Det är tufft att vara ensam på toppen omgiven av idiotin. Och det är dumt att röka. Av alla möjliga anledningar.
Blir stressad av det här. Hade tänt en cigg, om jag nu fallit i DEN fällan också. Men nej, så illa är det inte. Hugger in på lite godis istället. Och funderar på om den där sockerskatten inte kan införas snart, innan jag ätit sött och socker tills jag spyr.
Om att stå still, att känna sig ensam och att bli överkörd
Hej, kul att du har hittat hit!
Jag snubblade in på kulturdelen i tidningen (eller tidningens webbsida) idag, mest av en slump. Jag hade sett reprisen av programmet "Sverige!" någon gång vid lunch idag, ett program som jag i vanliga fall inte kollar på, men det stod på och det var inte något annat värt att se som gick. Jag hörde en intressant intervju och fastnade vid tv:n. Det var med Johan Kling, skulle det visa sig senare. De visade en scen ur kortfilmen "Människor helt utan betydelse" som jag fann intressant. Kanske för att jag kunde identifiera mig med huvudpersonen en aning, trots att våra världar är vitt skilda. Jag hade ingen aning om hur Johan Kling såg ut så jag visste ej att det var han när jag såg intervjun, men jag hade sett hans film Darling tidigare. Sen när jag sökte efter klipp från kortfilmen på Youtube hittade jag inget, men däremot följande klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=_A9Bii36YPg
En man läser ett utdrag ur boken, medan några stillbilder får illustrera.
Jaha, så det fanns en roman också alltså? Där ser man...
I beskrivningen till klippet förstod jag att det var Johan Kling som var mannen bakom boken, alltså även mannen i intervjun på SVT-programmet.
"Det är den 6 juli 1998 och det är en osedvanligt varm dag när Magnus driver runt Stockholm i Johan Klings sekelskiftespessimism Människor helt utan betydelse. Med svettiga händer famlar han ständigt efter sin löjligt stora mobiltelefon i väntan på att Josefin, flickvännen, ska ringa. När hon inte gör det sätter hans sig att vänta på hennes arbete, en skobutik. Det är en av flera lätt förnedrande eller nederlagstyngda scener. Han söker uppdrag som frilansande skribent i den hajpade mediabranschen, får nej och glömmer där sitt refuserade material, fikar när de andra äter gravad lax för 200 spänn vid Stureplan räcker Magnus pengar till en vatten och senare lunch på McDonalds; samtalen kretsar kring framgång. Och så vidare. Diskret och desillusionerat. Och mycket tonsäkert. Johan Kling är mest känd för långfilmen Darling. Detta är hans romandebut.
Ola Gustafsson, librarian
Norrköping City library, Sweden, may 2009"
Jag försökte hitta något sätt att se kortfilmen på. Jag känner att jag behöver det, att personen i boken har tillräckligt många tangeringspunkter med mig för att jag inte ska kunna låta bli.
Jag har aldrig bott i Stockholm, inte sen jag var två år iallafall. Men jag känner igen mig i det där med att se hur mycket liksom flyter förbi. Det senaste året har några rader ur Markus Krunegårds "Everybody Hurts" varit något som jag tagit till mig, som blivit mina. "Livet, det pågår nån annanstans. Kärlek besöker nån ibland." För mig är det en låt som handlar om att aldrig komma någon vart. Lite senare sjunger Krunegård om hur han springer varv efter varv i ett elljusspår. "Där har jag samlat fart i flera år" fortsätter texten ironiskt, för vad är fart bra för om man endast rör sig i cirklar?
Det är lite så det är. Tiden står stilla för en del, för andra rusar den fram. Men tiden väntar inte på någon, och till slut ser man hur alla andra har kommit långt medan man själv står och stampar på samma ställe utan att ha rört sig vare sig framåt eller bakåt. Möjligen åt sidan. Eller runt, runt.
Det var kanske okej för några år sedan, men jag har inte tid med det längre. Jag börjar själv närma mig 30 nu. Det blir svårare att tänka att man är på väg någonstans när man har stått stilla för länge. Till slut släpper handbromsen och man börjar rulla bakåt.
Jag ville veta mer om boken. Kunde jag nu inte hitta kortfilmen vare sig på youtube eller på något lagligt sätt (d.v.s. inte Pirate Bay - en sån där sida som alla som kommit någon vart inte drar sig för att använda medan snälla personer som jag låter bli att använda, utan att man belönas för sin rättrådighet) så kunde jag kanske åtminstone läsa lite mer om boken. Så det gjorde jag.
Först på SvD. http://www.svd.se/kultur/litteratur/allvarlig-roman-om-ironisk-epok_2442539.svd
Sedan på Expressen Kultur. Jag som knappt besöker Expressen för Kulturens skull annars. Det var länge mest en sida jag gick in på för att läsa nöjesnyheterna. Och nu har jag inte ens varit inne på sidan alls på ett bra tag. Men jag blev nyfiken på jämförelsen med Fröding, och klickade mig in. trots att jag knappt har läst Fröding. För mig är han mest känd som poeten som ett pojkigt rockband från Dalarna har snott några låttexter från på sin senaste skiva.
http://www.expressen.se/kultur/bocker/johan-kling--manniskor-helt-utan-betydelse/
Jag slås av jämförelsen med Doktor Glas, en bok som jag själv stött på tidigare under studier. En bok som inte endast skildrar Stockholm på ett fint sätt, utan också är mer en resa i det inre (det där lät nog klyschigt). Jag kommer ihåg huvudkaraktären som trasig på något sätt, som att han saknar något väldigt basalt trots att han på ytan har nått framgångar. För det stämmer ju som det står. Man vill bli älskad, i brist på det beundrad. Men vad gör man om den man tycker om inte kan eller inte vill eller har blivit sårad en gång för mycket? Om den man tycker om inte vill bli älskad längre utan har gett upp och börjat nöja sig med att bli beundrad? Inte för att jag tror att det är så, men det skulle kunna vara så. Hon kanske tycker att det är enklare att bli beundrad. Det medför ju inte någon insats från hennes sida, eller någon risk.
Å andra sidan är beundran inget annat än en lite mindre ensam form av ensamhet.
Fast det är nog enklare än så, egentligen. Jag kan ha fel. Det är väl så enkelt som att alla inte gillar alla. Och det kan man ju inte göra så mycket åt.
Eller kan man det? Jag inbillar mig att sådana som jag och han den där huvudpersonen i boken, att vi är sådana som blir överkörda, förbisprungna, som inte vet hur vi ska agera. Så det slutar i självömkan eller klantiga missriktade försök som skrämmer bort mer än det lockar. Det är kanske enklare att vara envis och försöka flera gånger än man borde om man är lite mer av en översittare. En sån som inte drar sig för att vara lite svinig för att få det han vill ha. En sån som inte kan ta eller respektera ett nej.
På ett sätt känner jag inte alls igen mig dock. I titeln. Jag vet inte hur huvudpersonen känner sig, om han känner sig betydelselös. Men det gör inte jag. jag känner mig snarare osynlig och kanske lite ouppskattad, som om ingen ser eller förstår mig. Ingen förutom några personer här och där som jag försökt prata med men som oftast inte ger något tillbaka. Det kan man förstå. Obetydliga människor är antagligen inte de gladaste av människor. De kan snarare vara rätt tråkiga, bittra och jobbiga att ha att göra med. Åtminstone vid ett första intryck.
Även om det är två olika världar så kan man känna sig minst lika obetydlig, eller osynlig snarare, som student. Som en i mängden. I likhet med medibranschens 90-tal är man inte mycket där utan kontakter. Det är inte som i den vanliga skolan. På högskolan får man klara sig bäst man kan, och har man inga kompisar där kan man glömma allt från någon att tentaplugga med till någon att göra grupparbeten med eller hoppa in i studentföreningar med. Sådana, sistnämnda, är för övrigt egentligen mest klubbar för inbördes beundran och meriter att sätta på CV:t. Oftast. Och ofta är de som är med där sådana som redan känner någon i föreningen. Det är en väldigt uppdelad och segregerad värld med en tydlig hierarki, där vissa håller sig till sitt gäng, andra till sitt festeri och ytterligare några för sig själva. Och det är inte alls så gulligt och mysigt som det kan se ut när glada studenter firar med för mycket dricka eller fånigt roliga dräkter. Min värld har också sina statussymboler, som flest märken på byxan eller en plats i festeriets lokal i kårhuset. Och det är en ganska hård och otrevlig värld ibland, på sina håll, full av samma nedtryckande mekanismer och signaler som jag gissar finns i "Människor helt utan betydelse". För ingen säger ju det rakt ut, att man inte är välkommen. Riktigt så svinigt är det inte, för lite värdighet ska man ju ändå ha i rollen som översittare. Ingen säger något, inte rakt ut. Inte förrän man frågar.
Men det är såklart subjektivt alltihop, och sällan så svartvitt som jag beskriver nu. Det här är snarare hur det kan vara när högskolan visar sig från sin värsta sida än en bild som är representativ för hur den genomsnittlige studenten tas emot. Men obetydliga människor är väl inte genomsnittliga.
"Man kan inte påstå att Kling har gjort det lätt för sig; det är förstås svårare att känna empati med en medioker 30-årig mediepajas än med en frånskild, lätt fetlagd äldre man i Michael Segerströms gestalt. Det säger något om Klings nyvunna självförtroende att han vågar försöka. Och ännu mer om hans skicklighet att han lyckas.
Envetet – någon gång kanske med väl uppenbara åthävor – täljer han fram en liten ledsen pojke ur en vuxen mans kropp. Magnus är en av dem som bokstavligen får sitta kvar i baksätet medan livet går honom förbi. "
Så skriver Björn Wiman. Jag håller inte med. Inte alls. Det är inte så svårt att känna empati med en person som hela tiden blir refuserad, ratad, slagen, spottad på och knäckt. Inte för mig. Jag kan relatera till ensamhet, men ensamhet kan ta sig olika uttryck. Att inte vara med alls, som Segerströms karaktär stå helt utanför är jobbigt. Men samtidigt skönt, för det finns ett lugn i att vara ensam med sina tankar och kunna se sig själv. Den som däremot får sin självbild raserad av andra, som blir trampad på dag ut och dag in, den personen är ensam på riktigt. Oavsett hur många personer denne möter eller hur många kontakter han har i mobilen. I ett stressigt medialandskap där alla ska nätverka med varandra och ingen är vän med någon för vänskapens skull, där allt handlar om vilken nytta, vilken pusselbit någon annan kan spela, där är det lättare att bli cynisk och ihålig.
Och den där lilla ledsna pojken, som aldrig riktigt har växt upp, honom hade nog många lämnat bakom sig. Tills de upptäcker att vuxenheten mest är ett skal som skyddar mot omvärlden, att i vissa ensamma stunder är man inte mycket mer än den pojke man var från början, innan man växte upp och mognade. Att vara vuxen är ju inte något som man alltid orkar med. Eller så är det så att den som har det för hårt först hårdnar och stelnar för att anpassa sig och klara sig, men till sist spricker, och börjar gå tillbaka i utvecklingen igen.
Tills man har rullat hela vägen ner igen och finner sig själv vid början av den klippa som man har förgäves försökt kämpa sig uppför. Men utan tillräckligt med bränsle för att orka upp igen. Så då går man ur bilen, sätter sig vid sidan av vägen och ser hur alla andra kör förbi, medan man själv reducerats från trafik till publik. Eller vägreparatör, som andra nästan kan köra över utan att det gör något.
Jag har funderat på att skriva en bok någon gång ibland, men jag vet ej om jag skulle kunna beskriva de känslor som jag vill förmedla i den. Hur små saker kan bli en stor uppförsbacke för den som redan ligger ner. Hur små gester av vänskaplighet kan betyda mycket för den som saknar vad andra tar för givet. Kanske är det så att den som är för obetydlig inte kan eller orkar beskriva sådana saker. Talang är trevligt, men böcker skriver inte sig själva, och ska de bli tillräckligt bra bör man ha den energi och inspiration som behövs för att ro dem iland. Ironiskt nog är de som kanske är mest bekanta med vissa av de mer subtila eller dystra känslor och stämningar som bra böcker kan förmedla de som har sämst förutsättningar för att skriva dem. De som istället lyckas är simpla imitatörer, som på något sätt lyckas sätta fingret på andras misär.
Eller så har de själva varit i den där dyn, men lyckats ta sig ur den.
Jag snubblade in på kulturdelen i tidningen (eller tidningens webbsida) idag, mest av en slump. Jag hade sett reprisen av programmet "Sverige!" någon gång vid lunch idag, ett program som jag i vanliga fall inte kollar på, men det stod på och det var inte något annat värt att se som gick. Jag hörde en intressant intervju och fastnade vid tv:n. Det var med Johan Kling, skulle det visa sig senare. De visade en scen ur kortfilmen "Människor helt utan betydelse" som jag fann intressant. Kanske för att jag kunde identifiera mig med huvudpersonen en aning, trots att våra världar är vitt skilda. Jag hade ingen aning om hur Johan Kling såg ut så jag visste ej att det var han när jag såg intervjun, men jag hade sett hans film Darling tidigare. Sen när jag sökte efter klipp från kortfilmen på Youtube hittade jag inget, men däremot följande klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=_A9Bii36YPg
En man läser ett utdrag ur boken, medan några stillbilder får illustrera.
Jaha, så det fanns en roman också alltså? Där ser man...
I beskrivningen till klippet förstod jag att det var Johan Kling som var mannen bakom boken, alltså även mannen i intervjun på SVT-programmet.
"Det är den 6 juli 1998 och det är en osedvanligt varm dag när Magnus driver runt Stockholm i Johan Klings sekelskiftespessimism Människor helt utan betydelse. Med svettiga händer famlar han ständigt efter sin löjligt stora mobiltelefon i väntan på att Josefin, flickvännen, ska ringa. När hon inte gör det sätter hans sig att vänta på hennes arbete, en skobutik. Det är en av flera lätt förnedrande eller nederlagstyngda scener. Han söker uppdrag som frilansande skribent i den hajpade mediabranschen, får nej och glömmer där sitt refuserade material, fikar när de andra äter gravad lax för 200 spänn vid Stureplan räcker Magnus pengar till en vatten och senare lunch på McDonalds; samtalen kretsar kring framgång. Och så vidare. Diskret och desillusionerat. Och mycket tonsäkert. Johan Kling är mest känd för långfilmen Darling. Detta är hans romandebut.
Ola Gustafsson, librarian
Norrköping City library, Sweden, may 2009"
Jag försökte hitta något sätt att se kortfilmen på. Jag känner att jag behöver det, att personen i boken har tillräckligt många tangeringspunkter med mig för att jag inte ska kunna låta bli.
Jag har aldrig bott i Stockholm, inte sen jag var två år iallafall. Men jag känner igen mig i det där med att se hur mycket liksom flyter förbi. Det senaste året har några rader ur Markus Krunegårds "Everybody Hurts" varit något som jag tagit till mig, som blivit mina. "Livet, det pågår nån annanstans. Kärlek besöker nån ibland." För mig är det en låt som handlar om att aldrig komma någon vart. Lite senare sjunger Krunegård om hur han springer varv efter varv i ett elljusspår. "Där har jag samlat fart i flera år" fortsätter texten ironiskt, för vad är fart bra för om man endast rör sig i cirklar?
Det är lite så det är. Tiden står stilla för en del, för andra rusar den fram. Men tiden väntar inte på någon, och till slut ser man hur alla andra har kommit långt medan man själv står och stampar på samma ställe utan att ha rört sig vare sig framåt eller bakåt. Möjligen åt sidan. Eller runt, runt.
Det var kanske okej för några år sedan, men jag har inte tid med det längre. Jag börjar själv närma mig 30 nu. Det blir svårare att tänka att man är på väg någonstans när man har stått stilla för länge. Till slut släpper handbromsen och man börjar rulla bakåt.
Jag ville veta mer om boken. Kunde jag nu inte hitta kortfilmen vare sig på youtube eller på något lagligt sätt (d.v.s. inte Pirate Bay - en sån där sida som alla som kommit någon vart inte drar sig för att använda medan snälla personer som jag låter bli att använda, utan att man belönas för sin rättrådighet) så kunde jag kanske åtminstone läsa lite mer om boken. Så det gjorde jag.
Först på SvD. http://www.svd.se/kultur/litteratur/allvarlig-roman-om-ironisk-epok_2442539.svd
Sedan på Expressen Kultur. Jag som knappt besöker Expressen för Kulturens skull annars. Det var länge mest en sida jag gick in på för att läsa nöjesnyheterna. Och nu har jag inte ens varit inne på sidan alls på ett bra tag. Men jag blev nyfiken på jämförelsen med Fröding, och klickade mig in. trots att jag knappt har läst Fröding. För mig är han mest känd som poeten som ett pojkigt rockband från Dalarna har snott några låttexter från på sin senaste skiva.
http://www.expressen.se/kultur/bocker/johan-kling--manniskor-helt-utan-betydelse/
Jag slås av jämförelsen med Doktor Glas, en bok som jag själv stött på tidigare under studier. En bok som inte endast skildrar Stockholm på ett fint sätt, utan också är mer en resa i det inre (det där lät nog klyschigt). Jag kommer ihåg huvudkaraktären som trasig på något sätt, som att han saknar något väldigt basalt trots att han på ytan har nått framgångar. För det stämmer ju som det står. Man vill bli älskad, i brist på det beundrad. Men vad gör man om den man tycker om inte kan eller inte vill eller har blivit sårad en gång för mycket? Om den man tycker om inte vill bli älskad längre utan har gett upp och börjat nöja sig med att bli beundrad? Inte för att jag tror att det är så, men det skulle kunna vara så. Hon kanske tycker att det är enklare att bli beundrad. Det medför ju inte någon insats från hennes sida, eller någon risk.
Å andra sidan är beundran inget annat än en lite mindre ensam form av ensamhet.
Fast det är nog enklare än så, egentligen. Jag kan ha fel. Det är väl så enkelt som att alla inte gillar alla. Och det kan man ju inte göra så mycket åt.
Eller kan man det? Jag inbillar mig att sådana som jag och han den där huvudpersonen i boken, att vi är sådana som blir överkörda, förbisprungna, som inte vet hur vi ska agera. Så det slutar i självömkan eller klantiga missriktade försök som skrämmer bort mer än det lockar. Det är kanske enklare att vara envis och försöka flera gånger än man borde om man är lite mer av en översittare. En sån som inte drar sig för att vara lite svinig för att få det han vill ha. En sån som inte kan ta eller respektera ett nej.
På ett sätt känner jag inte alls igen mig dock. I titeln. Jag vet inte hur huvudpersonen känner sig, om han känner sig betydelselös. Men det gör inte jag. jag känner mig snarare osynlig och kanske lite ouppskattad, som om ingen ser eller förstår mig. Ingen förutom några personer här och där som jag försökt prata med men som oftast inte ger något tillbaka. Det kan man förstå. Obetydliga människor är antagligen inte de gladaste av människor. De kan snarare vara rätt tråkiga, bittra och jobbiga att ha att göra med. Åtminstone vid ett första intryck.
Även om det är två olika världar så kan man känna sig minst lika obetydlig, eller osynlig snarare, som student. Som en i mängden. I likhet med medibranschens 90-tal är man inte mycket där utan kontakter. Det är inte som i den vanliga skolan. På högskolan får man klara sig bäst man kan, och har man inga kompisar där kan man glömma allt från någon att tentaplugga med till någon att göra grupparbeten med eller hoppa in i studentföreningar med. Sådana, sistnämnda, är för övrigt egentligen mest klubbar för inbördes beundran och meriter att sätta på CV:t. Oftast. Och ofta är de som är med där sådana som redan känner någon i föreningen. Det är en väldigt uppdelad och segregerad värld med en tydlig hierarki, där vissa håller sig till sitt gäng, andra till sitt festeri och ytterligare några för sig själva. Och det är inte alls så gulligt och mysigt som det kan se ut när glada studenter firar med för mycket dricka eller fånigt roliga dräkter. Min värld har också sina statussymboler, som flest märken på byxan eller en plats i festeriets lokal i kårhuset. Och det är en ganska hård och otrevlig värld ibland, på sina håll, full av samma nedtryckande mekanismer och signaler som jag gissar finns i "Människor helt utan betydelse". För ingen säger ju det rakt ut, att man inte är välkommen. Riktigt så svinigt är det inte, för lite värdighet ska man ju ändå ha i rollen som översittare. Ingen säger något, inte rakt ut. Inte förrän man frågar.
Men det är såklart subjektivt alltihop, och sällan så svartvitt som jag beskriver nu. Det här är snarare hur det kan vara när högskolan visar sig från sin värsta sida än en bild som är representativ för hur den genomsnittlige studenten tas emot. Men obetydliga människor är väl inte genomsnittliga.
"Man kan inte påstå att Kling har gjort det lätt för sig; det är förstås svårare att känna empati med en medioker 30-årig mediepajas än med en frånskild, lätt fetlagd äldre man i Michael Segerströms gestalt. Det säger något om Klings nyvunna självförtroende att han vågar försöka. Och ännu mer om hans skicklighet att han lyckas.
Envetet – någon gång kanske med väl uppenbara åthävor – täljer han fram en liten ledsen pojke ur en vuxen mans kropp. Magnus är en av dem som bokstavligen får sitta kvar i baksätet medan livet går honom förbi. "
Så skriver Björn Wiman. Jag håller inte med. Inte alls. Det är inte så svårt att känna empati med en person som hela tiden blir refuserad, ratad, slagen, spottad på och knäckt. Inte för mig. Jag kan relatera till ensamhet, men ensamhet kan ta sig olika uttryck. Att inte vara med alls, som Segerströms karaktär stå helt utanför är jobbigt. Men samtidigt skönt, för det finns ett lugn i att vara ensam med sina tankar och kunna se sig själv. Den som däremot får sin självbild raserad av andra, som blir trampad på dag ut och dag in, den personen är ensam på riktigt. Oavsett hur många personer denne möter eller hur många kontakter han har i mobilen. I ett stressigt medialandskap där alla ska nätverka med varandra och ingen är vän med någon för vänskapens skull, där allt handlar om vilken nytta, vilken pusselbit någon annan kan spela, där är det lättare att bli cynisk och ihålig.
Och den där lilla ledsna pojken, som aldrig riktigt har växt upp, honom hade nog många lämnat bakom sig. Tills de upptäcker att vuxenheten mest är ett skal som skyddar mot omvärlden, att i vissa ensamma stunder är man inte mycket mer än den pojke man var från början, innan man växte upp och mognade. Att vara vuxen är ju inte något som man alltid orkar med. Eller så är det så att den som har det för hårt först hårdnar och stelnar för att anpassa sig och klara sig, men till sist spricker, och börjar gå tillbaka i utvecklingen igen.
Tills man har rullat hela vägen ner igen och finner sig själv vid början av den klippa som man har förgäves försökt kämpa sig uppför. Men utan tillräckligt med bränsle för att orka upp igen. Så då går man ur bilen, sätter sig vid sidan av vägen och ser hur alla andra kör förbi, medan man själv reducerats från trafik till publik. Eller vägreparatör, som andra nästan kan köra över utan att det gör något.
Jag har funderat på att skriva en bok någon gång ibland, men jag vet ej om jag skulle kunna beskriva de känslor som jag vill förmedla i den. Hur små saker kan bli en stor uppförsbacke för den som redan ligger ner. Hur små gester av vänskaplighet kan betyda mycket för den som saknar vad andra tar för givet. Kanske är det så att den som är för obetydlig inte kan eller orkar beskriva sådana saker. Talang är trevligt, men böcker skriver inte sig själva, och ska de bli tillräckligt bra bör man ha den energi och inspiration som behövs för att ro dem iland. Ironiskt nog är de som kanske är mest bekanta med vissa av de mer subtila eller dystra känslor och stämningar som bra böcker kan förmedla de som har sämst förutsättningar för att skriva dem. De som istället lyckas är simpla imitatörer, som på något sätt lyckas sätta fingret på andras misär.
Eller så har de själva varit i den där dyn, men lyckats ta sig ur den.
