Om fikande, intressen och bloggande
Något som slår mig... Det är som att vissa personer inte har några riktiga intressen. Det enda de tycks göra, när man kikar på deras bloggar,är att göra förvisso roliga vardagsgrejer, men sådant som folk gör mest ändå. Det är oftast yngre tjejer tycker jag mig märka. De tränar på gym, de fikar, de festar, de reser, de fikar lite till, de shoppar kläder och de går till gymmet. Eller så slappar de hemma i soffan med skräpmat som glass, chips eller kebab. Sen går de till gymmet. Igen. Och visst, allt det där är väl kul, men...Varför liksom? Varför träna så mycket om man ändå varken idrottar eller har ett fysiskt arbete? Varför shoppa så mycket kläder och lägga så mycket tid på sitt utseende hos frisören eller på gymmet?
Vem är jag att dissa eller förkasta någon annans intressen? Ja, det kan man ju också fråga sig. Men det gör jag inte. Om man trivs med att liksom mest flyta omkring och fika, träna, shoppa, festa så visst. Det är nog jättekul. Själv är jag lite ensam av mig och skulle nog uppskatta det där mycket, men i längden skulle jag nog vilja göra något mer.
Och man kan kanske kalla allt det där jag räknade upp för ett intresse om man vill. Men det känns lite... substanslöst. En annan sak vore det väl om man gör kläder, är dj och håller på med musik, är gyminstruktör, PT eller atlet eller ... ja, hur man kan ta fikandet till en annan nivå och göra det till ett mer genuint intresse vet jag faktiskt inte (om man inte gör eget fika och bjuder hem folk till sin inte alls trendiga balkong istället för att bränna pengar på ett trendigt café).
Förutom att blogga om det kanske, vilket det känns som att alla som bloggar gör. Det är liksom så mycket sådant i var och varannan blogg jag ser. Någon fikade, någon tränade, någon gymmade, någon shoppade. Någon tog bilder på alltihop. Någon tänkte att en cheesecake eller bulle var väldigt viktigt.
Det är samma sak. Hela tiden. Vissa gör det flera gånger om dagen. Vecka ut och vecka in. Någon gång ibland kanske ett inlägg med lite mer funderingar om något aktuellt ämne, men oftast handlar det för vissa bloggare om att visa upp sig själva, sina kläder, sin smoothie, sin handväska eller sin stil.
Sedan finns det undantag, givetvis, men sådana bloggar blir sällan så stora. Även om de har humor, en personlig ton, ett roligt sätt att skriva på och lyckas vara både underhållande och tänkvärda.
Visst jag skriver om rätt ointressanta saker emellanåt jag också (på annat håll), men tycker knappast att det är så spännande. Handlar väl mer om att skriva av sig eller så finns det kanske en hint av att det är rätt onödigt att skriva om det i texten. Men det är som att de här personerna går omkring i någon slags bubbla och till och med själva tycker att deras outfit är väldigt intressant för andra att läsa om och titta på. Och det lustiga är att så många faktiskt kanske tycker det, att de hakar på utan att reflektera över vad det faktiskt är som de läser. De apar efter, härmar, vill också bli populära. Ständigt denna statusjakt, som finns i en klädbutik nära dig. Gör som bloggarna, bli som bloggarna. Bli någon. Bli känd. Vem du är spelar ej så stor roll, så länge du är någon. Och var inte dig själv för mycket. Det där har jag svårt för. Att så många ska jaga rätt stil och vara inne, att många anpassar sig istället för att gå sin egen väg. Och det känns som att det eskalerar också.
Sedan finns det väl de som faktiskt har ett genuint intresse för till exempel kläder också, men för många handlar det kanske mest om att följa trender eller visa upp sig. Att jaga status och vara populära. Kanske är det värre ju yngre man är och i större städer. Å andra sidan, i stora städer finns mer utrymme för personer som är lite alternativa. Olika stadsdelar lockar till sig olika typer av personer, och det blir någon slags märklig ytlig segregation som mest handlar om yta, personlighet och attityd, snarare än om inkomst, arbetslöshet, utbildning, ursprung och andra saker som kanske utmärker "riktig" segregation.
Den där storstadssegregationen känns mest som en lek, spel för gallerier. För egentligen är det samma personer i hela staden, så länge man slipper de stökiga förorterna. Det handlar om övre medelklass och överklass oavsett vilken stadsdel man besöker. Skillnaden sitter mer i hur man är mot andra och i hur man ser på sig själv än faktiska förhållanden. Jag tänker på områden som Majorna i Göteborg, Södermalm i Stockholm. Det är generationer sedan de var arbetarkvarter i ordets rätta bemärkelse, även om lite av den gemytliga (?)stämningen kanske finns kvar i områden där.
Det är ju lätt att skriva om och lättillgängligt att läsa om det ytliga också. Lätt att titta på alla bilder. Kanske för lätt. Men ju mer text och ju mer genomarbetad blogg, desto färre läsare. Jag funderar lite. Är det så att det endast handlar om att försöka uppnå den där flyktiga ytan, där man knappt har något intresse utan mest umgås i fina kläder, på inneställen och caféer eller dricker drinkar på någon klubb? Visst, de klarar sig kanske utan andra intressen, de klagar inte. De mår bra. Kanske för att de inte funderar eller reflekterar utan endast flyter på och njuter. Och det kanske är dumt att tänka för mycket, men är det där så kul ändå i längden, att göra samma sak och mest umgås utan att ha något mer rejält intresse eller göra lite mer aktiviteter tillsammans...? Är det så eftersträvansvärt?
Jag vet inte. Det vore väl trevligt på ett sätt om man tänkte lite mindre, om man gick i taket över en ny tröja eller ett par nya shorts varje gång, om man fikade och inte behövde mer än så. Att se positivt på saker och ting handlar väl också lite om att vara glad för det man har istället för att tänka på vad man ej har. Och vad är det egentligen för fel på att smutta på en smoothie en varm sommardag och se folk gå förbi på stan? Jag vet inte.
Sverige är en "göra"-kultur sägs det, medan söderut är länder mer "vara"-kulturer. Där har vi kanske en anledning. Jag är en person som gärna vill göra något. Och att sitta och titta på folk och äta kakor eller dricka trendigt nyttiga grönsakssmoothies (okej, nu hittade jag på...men det finns nog. Och varje säsong kommer en ny innedrink eller något nytt innecafé...trender, trender. Och självupptagna ungdomar utan distans som ser det som riktiga problem att hänga med i trenderna, som inte ser bortom sig själva och inser hur fånigt små saker de har att oja sig över...) är liksom inte riktigt att göra något. Fast om man gör ingenting med någon annan kan det ju vara rätt okej. Att gå på café själv däremot... Sötsakerna smakar sämre.
Jag vet inte. Men jag är sugen på en pirog. Sedan, efter att suget har gått över (för jag ska inte köpa någon) ska jag nog jogga lite, och efter det kanske gå en lugnare promenad. Skönt. Men knappast något värt att skriva hem om. Knappast ett riktigt intresse.
Får försöka hitta på något. Kanske. Eller så gör jag väl som alla andra, lägger mig och solar. Fast inte idag. Det är molnigt. Hittar jag inte på något annat kan jag ju städa lite åtminstone. Det behövs.
Träningshetsen, ytligheten, statusjakten. Strunta i den. Gör något kul, som du vill göra. Vill du fika, fika. Att umgås är inte fel. Men om man ska umgås, varför inte hitta på något annat, någon aktivitet? Eller städa. Det är kul...
Vem är jag att dissa eller förkasta någon annans intressen? Ja, det kan man ju också fråga sig. Men det gör jag inte. Om man trivs med att liksom mest flyta omkring och fika, träna, shoppa, festa så visst. Det är nog jättekul. Själv är jag lite ensam av mig och skulle nog uppskatta det där mycket, men i längden skulle jag nog vilja göra något mer.
Och man kan kanske kalla allt det där jag räknade upp för ett intresse om man vill. Men det känns lite... substanslöst. En annan sak vore det väl om man gör kläder, är dj och håller på med musik, är gyminstruktör, PT eller atlet eller ... ja, hur man kan ta fikandet till en annan nivå och göra det till ett mer genuint intresse vet jag faktiskt inte (om man inte gör eget fika och bjuder hem folk till sin inte alls trendiga balkong istället för att bränna pengar på ett trendigt café).
Förutom att blogga om det kanske, vilket det känns som att alla som bloggar gör. Det är liksom så mycket sådant i var och varannan blogg jag ser. Någon fikade, någon tränade, någon gymmade, någon shoppade. Någon tog bilder på alltihop. Någon tänkte att en cheesecake eller bulle var väldigt viktigt.
Det är samma sak. Hela tiden. Vissa gör det flera gånger om dagen. Vecka ut och vecka in. Någon gång ibland kanske ett inlägg med lite mer funderingar om något aktuellt ämne, men oftast handlar det för vissa bloggare om att visa upp sig själva, sina kläder, sin smoothie, sin handväska eller sin stil.
Sedan finns det undantag, givetvis, men sådana bloggar blir sällan så stora. Även om de har humor, en personlig ton, ett roligt sätt att skriva på och lyckas vara både underhållande och tänkvärda.
Visst jag skriver om rätt ointressanta saker emellanåt jag också (på annat håll), men tycker knappast att det är så spännande. Handlar väl mer om att skriva av sig eller så finns det kanske en hint av att det är rätt onödigt att skriva om det i texten. Men det är som att de här personerna går omkring i någon slags bubbla och till och med själva tycker att deras outfit är väldigt intressant för andra att läsa om och titta på. Och det lustiga är att så många faktiskt kanske tycker det, att de hakar på utan att reflektera över vad det faktiskt är som de läser. De apar efter, härmar, vill också bli populära. Ständigt denna statusjakt, som finns i en klädbutik nära dig. Gör som bloggarna, bli som bloggarna. Bli någon. Bli känd. Vem du är spelar ej så stor roll, så länge du är någon. Och var inte dig själv för mycket. Det där har jag svårt för. Att så många ska jaga rätt stil och vara inne, att många anpassar sig istället för att gå sin egen väg. Och det känns som att det eskalerar också.
Sedan finns det väl de som faktiskt har ett genuint intresse för till exempel kläder också, men för många handlar det kanske mest om att följa trender eller visa upp sig. Att jaga status och vara populära. Kanske är det värre ju yngre man är och i större städer. Å andra sidan, i stora städer finns mer utrymme för personer som är lite alternativa. Olika stadsdelar lockar till sig olika typer av personer, och det blir någon slags märklig ytlig segregation som mest handlar om yta, personlighet och attityd, snarare än om inkomst, arbetslöshet, utbildning, ursprung och andra saker som kanske utmärker "riktig" segregation.
Den där storstadssegregationen känns mest som en lek, spel för gallerier. För egentligen är det samma personer i hela staden, så länge man slipper de stökiga förorterna. Det handlar om övre medelklass och överklass oavsett vilken stadsdel man besöker. Skillnaden sitter mer i hur man är mot andra och i hur man ser på sig själv än faktiska förhållanden. Jag tänker på områden som Majorna i Göteborg, Södermalm i Stockholm. Det är generationer sedan de var arbetarkvarter i ordets rätta bemärkelse, även om lite av den gemytliga (?)stämningen kanske finns kvar i områden där.
Det är ju lätt att skriva om och lättillgängligt att läsa om det ytliga också. Lätt att titta på alla bilder. Kanske för lätt. Men ju mer text och ju mer genomarbetad blogg, desto färre läsare. Jag funderar lite. Är det så att det endast handlar om att försöka uppnå den där flyktiga ytan, där man knappt har något intresse utan mest umgås i fina kläder, på inneställen och caféer eller dricker drinkar på någon klubb? Visst, de klarar sig kanske utan andra intressen, de klagar inte. De mår bra. Kanske för att de inte funderar eller reflekterar utan endast flyter på och njuter. Och det kanske är dumt att tänka för mycket, men är det där så kul ändå i längden, att göra samma sak och mest umgås utan att ha något mer rejält intresse eller göra lite mer aktiviteter tillsammans...? Är det så eftersträvansvärt?
Jag vet inte. Det vore väl trevligt på ett sätt om man tänkte lite mindre, om man gick i taket över en ny tröja eller ett par nya shorts varje gång, om man fikade och inte behövde mer än så. Att se positivt på saker och ting handlar väl också lite om att vara glad för det man har istället för att tänka på vad man ej har. Och vad är det egentligen för fel på att smutta på en smoothie en varm sommardag och se folk gå förbi på stan? Jag vet inte.
Sverige är en "göra"-kultur sägs det, medan söderut är länder mer "vara"-kulturer. Där har vi kanske en anledning. Jag är en person som gärna vill göra något. Och att sitta och titta på folk och äta kakor eller dricka trendigt nyttiga grönsakssmoothies (okej, nu hittade jag på...men det finns nog. Och varje säsong kommer en ny innedrink eller något nytt innecafé...trender, trender. Och självupptagna ungdomar utan distans som ser det som riktiga problem att hänga med i trenderna, som inte ser bortom sig själva och inser hur fånigt små saker de har att oja sig över...) är liksom inte riktigt att göra något. Fast om man gör ingenting med någon annan kan det ju vara rätt okej. Att gå på café själv däremot... Sötsakerna smakar sämre.
Jag vet inte. Men jag är sugen på en pirog. Sedan, efter att suget har gått över (för jag ska inte köpa någon) ska jag nog jogga lite, och efter det kanske gå en lugnare promenad. Skönt. Men knappast något värt att skriva hem om. Knappast ett riktigt intresse.
Får försöka hitta på något. Kanske. Eller så gör jag väl som alla andra, lägger mig och solar. Fast inte idag. Det är molnigt. Hittar jag inte på något annat kan jag ju städa lite åtminstone. Det behövs.
Träningshetsen, ytligheten, statusjakten. Strunta i den. Gör något kul, som du vill göra. Vill du fika, fika. Att umgås är inte fel. Men om man ska umgås, varför inte hitta på något annat, någon aktivitet? Eller städa. Det är kul...
